I mitt villaområde är jag tydligen al-Qaida
"Den sociala strukturen i villaförorten är densamma som på skolgården eller arbetsplatsen. Och hur gärna man än vill kan man inte ställa sig utanför", säger författaren Petter Lidbeck om sin satiriska bok "Vi i Villa" som han skrev under pseudonymen Hans Koppel.
Bild: Google
Och han har så rätt. I mitt villaområde hälsar kvinnorna sällan, aldrig eller motvilligt på mig, kvinnorna med barnvagn och ring på fingret, två försäkrande trygghetssymboler. Ofta kostsamma, såväl för plånboken som för själen.
Jag är singel och ensamboende, ett hot mot normen, mot den i bomull inlindade villaidyllen. Jag tros vara en tickande bomb redo att slå ner var som helst för att orsaka massiv förstörelse.
Som om jag inte hade annat att tänka på ...
Bild: Google
Kommentarer
Drömskan, jag har prövat allt. Men härom dagen var gränsen nådd. Promenerades på vägen passerade jag två barnvagnskvinnor som inte hälsade. "Hej brukar man väl säga va", skojade jag och de skyndade sig att svara pliktskyldigt. Då ville jag bomba! ;)
Men ska jag vara rättvis finns det de som hälsar också. Mina två närmsta grannar till exempel, båda med barn och sambos, är alltid lika vänligt hejande eller vinkande. Dock två undantag som bekräftar regeln.
Tack söta Eva! Jag fortsätter heja som aldrig förr. "Lovebombar" så mycket jag bara kan.