Etiketter

I mitt villaområde är jag tydligen al-Qaida

"Den sociala strukturen i villaförorten är densamma som på skolgården eller arbetsplatsen. Och hur gärna man än vill kan man inte ställa sig utanför", säger författaren Petter Lidbeck om sin satiriska bok "Vi i Villa" som han skrev under pseudonymen Hans Koppel.

Och han har så rätt. I mitt villaområde hälsar kvinnorna sällan, aldrig eller motvilligt på mig, kvinnorna med barnvagn och ring på fingret, två försäkrande trygghetssymboler. Ofta kostsamma, såväl för plånboken som för själen.

Jag är singel och ensamboende, ett hot mot normen, mot den i bomull inlindade villaidyllen. Jag tros vara en tickande bomb redo att slå ner var som helst för att orsaka massiv förstörelse.

Som om jag inte hade annat att tänka på ...

Bild: Google
Skicka inlägg
Etiketter:

Kommentarer

Annika Estassy sa…
Boken är beställd! Och om dessa kvinnor uppfattar dig som ett hot säger det mer om deras män än om dig...
3 november 2010 kl. 14:41
Drömskan sa…
Fy så irriterande med grannar som inte hälsar! Har du prövat att avväpna dem med en rolig kommentar? För det är nog inte du som behöver avväpnas ;-).
3 november 2010 kl. 14:49
Jenny L sa…
Annika, där håller jag med dig till fullo!

Drömskan, jag har prövat allt. Men härom dagen var gränsen nådd. Promenerades på vägen passerade jag två barnvagnskvinnor som inte hälsade. "Hej brukar man väl säga va", skojade jag och de skyndade sig att svara pliktskyldigt. Då ville jag bomba! ;)
Men ska jag vara rättvis finns det de som hälsar också. Mina två närmsta grannar till exempel, båda med barn och sambos, är alltid lika vänligt hejande eller vinkande. Dock två undantag som bekräftar regeln.
3 november 2010 kl. 15:52
Jane Morén sa…
det var det jag befarade då jag funderade på radhus som nyskild. Men jag tänkte, nej gud vad jobbigt för grannarna om jag kommer ( och mig om det skulle bli så), jag kommer inte bli populär, inte vill man ha ensamstående mamma på grillfesterna. Vad tråkigt och instängt det verkar in den där ring-på-fingret-världen ute i villaområdet. Bra du livar upp stället lite och ställer det på ända som Pippi! Hejar på dig!
3 november 2010 kl. 16:02
Jenny L sa…
Tack Jane! Skönt med bloggvänner som hejar och stöttar. Tänk sen när Carina (Puerto Plata) kommer och ska måla mina tre skorstenar blommiga. Då kan vi verkligen tala om att bli snackisen i "byn". ;)
3 november 2010 kl. 16:18
Drömskan sa…
Släpp en stinkbomb från mig!;)
3 november 2010 kl. 16:31
Jenny L sa…
Det ska jag göra Drömskan, en riktig kanonkula. :)
3 november 2010 kl. 16:48
Granne med potatisodlaren sa…
Fy! säger jag. Jag har sett det här också. Väninnor som bott kvar i huset och som blir helt osynliga. Männen som bor kvar får dock fortsätta att vara med. Om du behöver hjälp när Carina målar skorstenarna så kommer jag och sätter upp fina målningar i din trädgård. Une piece de résistance, något att snacka om.
3 november 2010 kl. 18:35
www.evaswedenmark.blogspot.se sa…
Synd för dem att de missar en så härlig, rolig och gullig människa som du till vän! Vad rädda de måste vara, så dåligt de mår... Fortsätt heja glatt, tycker jag. Sänk dig inte till deras låga nivå. Känn dig lycklig över att inte sitta i deras fängelse utan vara en fri levande själ
3 november 2010 kl. 21:03
Jenny L sa…
Granne-Eva, det låter det "Une piece de résistance". Du är såå välkommen!

Tack söta Eva! Jag fortsätter heja som aldrig förr. "Lovebombar" så mycket jag bara kan.
3 november 2010 kl. 22:42
Anonym sa…
Jag skulle precis skriva vad kloka Annika redan skrivit. Det säger mer om dessa kvinnor och om deras män än vad det alls handlar om dig.
4 november 2010 kl. 02:16
Jenny L sa…
Om grannarnas män säger jag som en kollega till min mamma en gång sa: "Jag skulle inte vilja ha de om de så bands fast vid min midja."
4 november 2010 kl. 11:02
Skicka en kommentar

Populära inlägg