En organisms enahanda livscykel

Nä om man skulle ta och sitta kvar på jobbet några timmar så att man slipper åka hem till ett tomt hus och låtsas som att man är nöjd med allt som livet ger, sminka av sig, gå till sängs, sova, vakna, stiga upp, sminka sig, åka till jobbet, jobba, för att på eftermiddagen undra om man ska sitta kvar på jobbet några timmar så att man slipper åka hem till ett tomt hus och låtsas som att man är nöjd med allt som livet ger ...

Kommentarer

Inget okänt fenomen. Jag har minnen va oändliga timmar trötta och eländiga när alla tåg bara rullade förbi. Men jag orkade aldrig resa mig upp från skrivbordsstolen för att åka hem. Det fanns ingen mening med att öppna dörren till en tom lägenhet. Det fanns nästan aldrig något gott i kylen. Bara tomhet.
Men jag tänker genast på att du måste öva med ditt band så att jag kan komma och lyssna nästa gång jag är i Stockholm. Att du måste ta dig tid att bara vara.
Min lycka var att jag hade goda grannar som bjöd in mig på ett glas eller två. Det hjälpte.
Ibland.
Pia sa…
Ja, Du Jenny! Hur väl känner jag inte igen mig i Dina ord, och det borde väl vara en tröst att vi är flera, men samtidigt lite sorgligt också...

Det är för väl att vi inte känner så jämt, eller hur?!

Varm kram!
Åh, den där enahanda livscykeln känner vi nog alla av lite då och då. Den dystra årstiden gör nog också sitt till. Hoppas morgondagen känns ljusare.
Jenny L sa…
Eva, jag skulle haft en granne som dig, som bjuder på grönt te och döttrarnas smaskiga tårtkreationer. Det hade varit något att komma hem till.

"Kvinna med mycket upplevt": Vi är i alla fall inte ensamma med denna känsla.

Pia, precis! Så känner vi inte jämt och det är ju tur det. Mestadels känns det ändå rätt okej att komma hem till lugnet och tystnaden.

Anneli, i morgon blir det sol!
Anonym sa…
Alla känner vi så ibland tror jag.
I morgon på vägen hem tycket jag att du ska köpa/hyra en dvd: Djungelboken.
Jane Morén sa…
Jenny, jag känner igen mig. Jag minns speciellt när jag var tillsammans med en man som ofta stötte bort mig. Hur jag gick där på jobbet (hemtjänsten), gärna tog dubbla pass och kvällspass för att jag kände att jag åtminstone var välkommen och efterlängtad där och då slapp jag komma hem till det tysta hemmet där ingen var. Som vanligt när du skriver har du en kuslig och genial förmåga att på några få rader med perfekt rymt för ändamålet skära ut verkligheten, i detta fall som ett pulserande hjärta i en hand, att rent fysisk känna igen sig i, känslan.
Jenny L sa…
Carina, bra idé! Men i morgon, som nu är i dag, ska jag hem till en vän på middag och hemma hos henne utspelar sig Djungelboken på riktigt!

Jane, känner igen det där. Det är nästan värre att känna sig ensam i tvåsamhet än i eget sällskap. Tack för ditt beröm! Det värmer verkligen. Du är alltid så generös med ord.
Det där som Jane skriver, om ensamheten i tvåsamheten, känner även jag igen. Även om huset är fullt kan man ibland olängta hem...
Jenny L sa…
Annika, det är ingen trevlig känsla... Skönt att du slipper det i dag.

Populära inlägg