Vemodet slog sig ner vid mitt köksbord
Det är mörkt ute nu. Genom det öppna köksfönstret hör jag hur löven rasslar i träden utanför. I en vindpust känner jag hur vemodet slår sig ner vid mitt köksbord. Det stirrar mig rakt i ansiktet.
- Är det verkligen sant att sommaren är över, frågar jag.
Vemodet nickar tyst.
- MEN JAG VILL INTE, ropar jag!
Vemodet sitter helt stilla och fortsätter stirra.
Och vemodet följer mig när jag tänder den lilla lampan i hallfönstret, när jag diskar upp efter kvällens middag, när jag gör en kopp te, när jag skriver på bloggen - till och med när jag går på toaletten. Hur jag än gör så följer det mig och jag inser med sorg att vemodet har kommit för att stanna.
- Är det verkligen sant att sommaren är över, frågar jag.
Vemodet nickar tyst.
- MEN JAG VILL INTE, ropar jag!
Vemodet sitter helt stilla och fortsätter stirra.
Och vemodet följer mig när jag tänder den lilla lampan i hallfönstret, när jag diskar upp efter kvällens middag, när jag gör en kopp te, när jag skriver på bloggen - till och med när jag går på toaletten. Hur jag än gör så följer det mig och jag inser med sorg att vemodet har kommit för att stanna.
Kommentarer
Vemodet vinner aldrig över förväntan.
Visst är det höstlikt Eva. Jag hade hoppats på sena kvällsdopp i min insjö, men det känns ju inte särsklit lockande nu...
Annika, nästa helg åker jag till Paris! :)