Jag "läntar" tydligen
Det här är min blogg. Den känner ni kanske igen.
Jag skriver i princip något nytt här varje dag. Om inte annat går jag in och kollar om jag har fått någon kommentar eller så läser jag andras bloggar.
Det har gått flera månader, veckor, dagar sedan jag började blogga - snart ett år, med en kortare paus på en månad. Jag skriver inte av tvång. "Jag skriver för att jag inte kan hjälpa det. Det är en åkomma jag inte kan komma åt", som Bodil Malmsten skriver på sin blogg.
Med tiden har jag fyllt på bloggen med olika typer av, i mitt tycke, "festliga inslag" som till exempel: "Dagens lilla positiva", "Veckans intryck", "Bok jag läser just nu" och annat.
Först i dag ser jag att ett stavfel har krupit sig in i en av dessa rutor. Jo, först i dag faktiskt, efter alla dessa timmar sittandes framför datorskärmen skrivandes om ditten och datten. Stavfelet kan ni se på bilden här nedan, om ni nu inte redan har sett det:
Flera månader har det stått så! Och jag som har skrivandet som yrke, med allt vad det innefattar: rubriker, ingresser, brödtext och den röda tråden, men kanske framför allt korrektur.
Det kliar i fingrarna - ska jag fortsätta "länta" eller ska jag börja "längta"?
En annan fråga: kommer ni, efter att ha läst det här inlägget, kontrollera stavningen i era egna bloggrutor?
Kommentarer
Då ändrar jag bums.
Men att länta är rätt fint ändå!
Kram!
Det är intressant hur hemmablind man blir med sina egna ord. Men man är oftast mer "förlåtande" med andras misstag än sina egna. Läntar är charmigt ;)
Det är lätt att inte se felen även om man korrekturläser innan man publicerar, men så fort jag ser något går jag in och ändrar.
Fast ibland blir kan det bli charmiga ord! :)