torsdag 29 april 2010

En sadistisk liten skitunge

Minns ni när SL-bussarna hade snören längs med fönsterrutorna som man skulle dra i för att busschauffören skulle veta att man ville gå av vid nästa station - motsvarigheten till de i dag röda stoppknapparna? Som liten flicka brukade jag sätta mig allra längst bak i bussen, spana ut över de övriga resenärerna och vänta tills jag såg att någon sträckte upp handen, på väg att dra i snöret, och då snabbt dra i det själv så att personen skamset fick lägga ner handen i knät igen, som den sadistiska lilla skitunge jag var.
Undrar just vilka Anderssonskans Kalle-trick ungarna kör med i dag? Förmodligen lite värre saker än så eftersom Anderssonskans Kalle var förlegad redan när jag var barn.

Bussbilden är lånad HÄR.

11 kommentarer:

carina@pocolococreativo sa...

Det gjorde jag också!
Sen brukade vi stressa människor genom att om bussen var nästan tom, kanske hade en eller två människor som satt ner var för sig, då satte vi oss just bredvid människan/människorna istället för att ta ett säte där det var två platser lediga.
:-)

Jenny sa...

Ha ha! Skönt att höra att jag inte var den enda "skitungen" - barn kan vara grymt påhittiga.

carina@pocolococreativo sa...

Jag har alltid tänkt på den tiden som att man hade roligt, men det är ju klart, det fanns ju en annan sida också, för de stackars drabbade...

Anneli sa...

Tänk vad många gamla minnen som finns i hjärnan men som ligger väl inbäddade ibland en massa nya minnen. Jag var ingen "skitunge" men de där snörena minns jag väl.

Kram!

Kimselius sa...

Jenny, det var ju snällt att du inte okynnesdrog i snöret, utan verkligen väntade till någon skulle gå av. Det tycker jag inte låter så elakt!

Jenny sa...

Carina: Så synd tycker jag inte om de drabbade. Det var ren och skär
lekfullhet - både från din och min sida, eller hur? Och så ska det vara när man är barn. Små skitungar kan ju vara underbart innovativa, så att man får sig ett gott skratt.

Anneli: Ja, hjärnan lagrar verkligen obegripligt mycket information som ploppar upp när man minst anar. :)

Kim: Så rart att du ser det på det sättet. Och visst var det så - jag ville ju bara vara hjälpsam. ;)

Annika sa...

Jag har tänkt och försökt minnas men jag minns inga bus. Jag är bra på att förtränga... Jo förresten, jag busringde!

Victor Estby sa...

Hurra för världens alla sadistiska skitungar som gör uppror mot vuxenvärlden!

Jenny sa...

Annika, vem busringde du till? :)

Eller hur Victor! Hade de där snörena på bussen funnits kvar hade jag nog fortfarande varit en liten skitunge, om än i en vuxens kropp. ;)

Annika sa...

Jag körde ryskroulett - hittade på ett nummer bara och lade på så fort någon lyfte på luren. Det var otroligt spännande tyckte jag! Och så busringde jag till söta pojkar också, förstås...

Jenny sa...

Ha ha, samma här! Och på den tiden fanns inga nummerpresentatörer... tack och lov!