Jag ramlar men ingen bryr sig
Klockan är efter sex. Arbetsdagen slut. Rusning i tunnelbanan. Alla vill hem.
Pling! Ett sms. Blicken på mobilens display. Ett obevakat ögonblick. En rulltrappa. Snubblar till. Vass kant. Slår i knäna, skär upp handen. Aaaajj!!
Stående på alla fyra. I rulltrappan. Obekvämt och onaturligt. Samlar kraft. Reser mig upp. Folk har sett. Ingen säger något. Ingen gör något. Bara dömande blickar. Blir förbannad. Fräser i vrede: "Jag är inte full". Motsatt effekt. Varför sa jag så? Nu tror alla att jag ÄR berusad. Även de som inte trodde det innan. Varför sa jag inte istället ett syrligt "Tack för hjälpen" eller ett vitsigt "Ville bara se om ni var vakna".
Inte en enda kommer till min undsättning. Inte en enda som undrar: Hur gick det? Gjorde du dig illa? Inte en enda. Obegripligt!
Pling! Ett sms. Blicken på mobilens display. Ett obevakat ögonblick. En rulltrappa. Snubblar till. Vass kant. Slår i knäna, skär upp handen. Aaaajj!!
Stående på alla fyra. I rulltrappan. Obekvämt och onaturligt. Samlar kraft. Reser mig upp. Folk har sett. Ingen säger något. Ingen gör något. Bara dömande blickar. Blir förbannad. Fräser i vrede: "Jag är inte full". Motsatt effekt. Varför sa jag så? Nu tror alla att jag ÄR berusad. Även de som inte trodde det innan. Varför sa jag inte istället ett syrligt "Tack för hjälpen" eller ett vitsigt "Ville bara se om ni var vakna".
Inte en enda kommer till min undsättning. Inte en enda som undrar: Hur gick det? Gjorde du dig illa? Inte en enda. Obegripligt!
Kommentarer
När jag skulle till tåget igår, tappade jag resväskan precis när jag klev upp på rulltrappan. Så där åkte jag upp och resväskan var kvar nere. Ingen fångade upp den åt mig utan jag fick springa ner för rulltrappan (och det vet alla hur fort man då måste springa) för att själv hämta väskan. Bussigt...
Jag hoppas att vi hade otur igår Jenny, inte heller jag vill ha ett samhälle där man slutat bry sig om varandra.
Vad är det för fel på en del människor?
Suck! puss till dig glad du inte bröt ngt iallfall.
Kram
Skönt att höra Mahi att det ändå finns medmänsklighet. Jag måste tänka en stund för att komma ihåg när någon, för mig obekant person, senast visade sån omsorg. Jag får fundera lite...
Jag hoppas också Annika, att vi bara hade otur. Mahi berättar ju att det fortfarande finns hjälpsamma själar därute.
Ja, fem minuter senare så kanske du hade stått där Anne och bistått en fallande kvinna. Tänk om alla ni hade varit på plats! Då hade det inte känts så dumt.
Ps. Jeanette, glad att du tittar in här titt som tätt och kommenterar. Ses snart! Puss!