onsdag 28 oktober 2009

Jag ramlar men ingen bryr sig

Klockan är efter sex. Arbetsdagen slut. Rusning i tunnelbanan. Alla vill hem.
Pling! Ett sms. Blicken på mobilens display. Ett obevakat ögonblick. En rulltrappa. Snubblar till. Vass kant. Slår i knäna, skär upp handen. Aaaajj!!
Stående på alla fyra. I rulltrappan. Obekvämt och onaturligt. Samlar kraft. Reser mig upp. Folk har sett. Ingen säger något. Ingen gör något. Bara dömande blickar. Blir förbannad. Fräser i vrede: "Jag är inte full". Motsatt effekt. Varför sa jag så? Nu tror alla att jag ÄR berusad. Även de som inte trodde det innan. Varför sa jag inte istället ett syrligt "Tack för hjälpen" eller ett vitsigt "Ville bara se om ni var vakna".
Inte en enda kommer till min undsättning. Inte en enda som undrar: Hur gick det? Gjorde du dig illa? Inte en enda. Obegripligt!

9 kommentarer:

Evas värld sa...

Det låter hemskt! Är vi så instängda i oss själva! Jag blir skakad av det du berättar. Det visar sådan brist på empati och samtidigt en sådan rädsla för andra.Ett sådant samhälle vill väl ingen av oss ha.

Mahi sa...

Åh, det där lät riktigt otrevligt, dubbelt otrevligt med handskada, fall och därefter ingen medkänsla från någon annan. Jag hade frågat dig om jag varit där, det är helt säkert. Jag blev väldigt förvånad när jag för någon månad sedan kom med stora kassar som skulle slänga i soprummet. Två män i 60-års åldern stod utanför och pratade. Dom erbjöd sig att hålla upp dörren och delade upp mitt skräp i rätt behållare. Jag bara gapade av förvåning. Den typen av hjälpsamhet är sällan man hittar på nuför tiden. Det är tråkigt att det är så här. Var är vi påväg? Kanske all den här mindfullnessen och yogaträningen som är så populär nu kan få oss att bli mer levande i nuet så att vi SER andra människor. Är det kanske så att vi inte ens ser oss själva?

Annika sa...

Ja, det är obegripligt! Men kanske att folk inte ville göra dig generad genom att uppmärksamma ditt fall? Å andra sidan - blickarna...
När jag skulle till tåget igår, tappade jag resväskan precis när jag klev upp på rulltrappan. Så där åkte jag upp och resväskan var kvar nere. Ingen fångade upp den åt mig utan jag fick springa ner för rulltrappan (och det vet alla hur fort man då måste springa) för att själv hämta väskan. Bussigt...

Jag hoppas att vi hade otur igår Jenny, inte heller jag vill ha ett samhälle där man slutat bry sig om varandra.

Granne med potatisodlaren sa...

När du berättar får jag en känsla av att många som befinner sig i Stockholm har tappat kontakten med att leva. Jag blir också arg. Vad har de för rätt att inte hjälpa till. Det är svårare att gör så i en stad där man inte är anonym. Hoppas du har det bra nu.

Jeanette sa...

Aaaajjjj!! inte ett dugg förvånad.
Vad är det för fel på en del människor?
Suck! puss till dig glad du inte bröt ngt iallfall.

Anne sa...

Jag håller med Eva, det är ju fruktansvärt. Är vi på väg mot total dumhet och egoism? Det måste varit människor där just då som inte hade förmåga att se utanför sig själv, hade du varit någon annanstans just då så hoppas jag det funnits människor som sett och brytt sig, eller om det hade varit fem minuter senare...
Kram

Jenny sa...

Tack för er fina omsorg! Det känns genast bättre. Jag hade känt mig mindre skamsen och utsatt om jag hade fått hjälp, om en endaste vänlig själ hade visat mig omsorg. Men eftersom jag inte fick det kändes det extra sårbart och genant. Jag har humor och kan se komiken i en sån här situation - att snubbla, stå på alla fyra, fräsa "jag är inte full" - men i det här "fallet" fanns det liksom inget roligt att bjussa omgivningen på. Kanske är det så att stockholmarna har tappat kontakten med de levande tingen runt omkring, som du skriver Eva?
Skönt att höra Mahi att det ändå finns medmänsklighet. Jag måste tänka en stund för att komma ihåg när någon, för mig obekant person, senast visade sån omsorg. Jag får fundera lite...
Jag hoppas också Annika, att vi bara hade otur. Mahi berättar ju att det fortfarande finns hjälpsamma själar därute.
Ja, fem minuter senare så kanske du hade stått där Anne och bistått en fallande kvinna. Tänk om alla ni hade varit på plats! Då hade det inte känts så dumt.

Ps. Jeanette, glad att du tittar in här titt som tätt och kommenterar. Ses snart! Puss!

Jane Morén sa...

Verkar som det inlägg jag skrev tidigare idag kom bort på vägen. Ville bara skriva hur otroligt obegripligt att inte en endaste gjorde något annat än glodde. Hade jag varit där hade jag hjälpt dig upp. Bra att du röt i, kanske gav dem något att tänka på så att de bryr sig nästa gång.

Jenny sa...

Tack Jane! Det tror jag säkert. Och jag hade hjälpt dig om jag sett dig snubbla i affären såsom jag såg att du skrev på Evas blogg. Förstår verkligen att du gav utlopp för sorg i den situation som du då befann dig i. Jag var också nära till tårar...