måndag 5 oktober 2009

Jag längtar alltid med hjärtat tillbaks till Paris

När jag bodde i Paris brukade jag då och då, efter mina upptäcksfärder på stadens gator, slinka in på brasserie Le Zeyer och kontemplera över dagens strapatser. Le Zeyer är ett sånt där typiskt franskt brasserie med cafégardiner i spets och servitörer iklädda vita välstrukna skjortor och svart fluga, severandes drycker på blanka silverbrickor. Mysigt, men dyrt. Det låg i kvarteret där jag hyrde en liten studio, för 630 euro i månaden, av ett vänligt algeriskt läkarpar. Rue des plantes heter gatan där jag bodde och ligger i området Alésia i 14:e arrondissemanget.
Le Zeyer är inget billigt brasserie precis. En Café Crème kostade då 3,5 euro och en danskimporterad öl hela 9 euro. Men de gånger min studentekonomi tillät ett besök där så var det helt klart värt det.
Att flytta till Paris, som jag gjorde för nästan sju år sedan, är ett av de bästa beslut jag har fattat. Efter ett uppbrott från ett långvarigt förhållande och med en längtan till den franska metropolen, gick en dröm i uppfyllelse. Någon dag ska jag skriva om min resa till Paris - som jag gjorde med tåg - och om min flytt till Frankrike, om det algeriska läkarparet och om starten på något helt nytt. Men inte idag. Ikväll låter jag bara minnet ta mig tillbaka till mina stunder på brasserie Le Zeyer och en underbart god Café Crème bakom cafégardinerna.

9 kommentarer:

Evas värld sa...

Vad vi delar vår känsla för Paris, Jenny. Det är som om en bit av mitt hjärta alltid finns där. Jag kan komma tillbaka och det enda jag vill är att ströva omkring, njuta av insikten av att vara i Paris. Om Ellen flyttar dit efter Vietnam ska jag bo en månad i Paris igen. Visst är det märkligt hur en stad kan sätta avtryck i en, som om man tillhörde den och staden tillhör mig. Det är inte så med några andra ställen, jo kanske Vietnam. Men mest med Paris.

Annika sa...

Jag älskar Paris, en av världens bästa huvudstäder. Den har precis allt!

Eva sa...

Jag trampade på samma gator som du, ett år för länge sen, och drog en suck av lättnad varje gång Le Zeyers skylt syntes. Då var det nära hem. Värmde mina händer runt en kopp Chocolat chaud. Dyrt redan då.

Jenny sa...

Eva S: Jag tror att det var dina berättelser om Paris och Frankrike när vi arbetade ihop som gjorde mig nyfiken och fick mig att flytta dit. Längtar alltid tillbaka, med hjärtat som sagt. Det är två år sen jag var där sist. Alldeles för länge sedan...

Annika: Ja, det är verkligen världens bästa huvudstad!

Eva 2: Hej! Vad roligt att vi bott i samma område i Paris. Då minns du säkert också den mysiga lilla fisk- och grönsaksmarknaden som låg i en hörna på Av. du Général Leclerc? Jag blir nyfiken och vill veta var nånstans du bodde?

Eva sa...

På en liten liten gata som heter rue Ledion. Mitt emot Hôpital Notre Dame Bon Secours. Jag travade rue d'Alesia fram till rue Didot som på den tiden var fylld med bagerier, grönsakshandlare, ostaffärer och allt annat man kan behöva till hushållet. Fisken köpte vi vid Général Leclerc. Nu är det det alldeles för länge se jag var i Paris. Längtar.

Eva sa...

Hej jag svarar igen. Hittar inte igen mitt förra svar. Jag bodde på rue Ledion. En liten gata vid rue Didot. Alldeles vid ett sjukhus som heter Notre Dame Bon Secours. Tittade på Google idag och såg att det lilla vita huset står kvar. Vi handlade längs med rue Didot, många härliga matbutiker. Men all fisk köpte vi vid Génèral Leclerc. Kommer ihåg en härlig biograf vid metro Plaisance. Vad jag längtar...

Jenny sa...

Åh nu blir jag alldeles nostalgisk! Hôpital Notre Dame Bon Secours låg i princip vägg-i-vägg med huset där jag bodde, vilket märktes nattetid när ambulanserna ryckte ut ;)
Vi har alltså vandrat på samma gator Eva. Och bott i samma område. Så roligt!
Varje dag gick jag längs rue d'Alesia - fram och tillbaka mellan metron och lägenheten. Köpte färska baguetter på bageriet på Rue des Plantes och tvättade kläder på laverie't på en parallellgata. Minns inte vad gatan hette, men det låg ett rökigt café mittemot som jag brukade fika på i väntan på att kläderna skulle bli torra. Det var en underbar tid!
När bodde du där?

Eva sa...

Oändligt länge sen. 1978-80. Sen jobbade jag på ett franskt företag och åkte fram och tillbaka i några år. "I den svartvita tiden" som min dotter brukar säga.

Jenny sa...

"I den svartvita tiden"...det låter fint! Lyllo dig som fick pendla fram och tillbaka.