onsdag 21 oktober 2009

Attackerad av en blodtörstig rackare

Jag blev attackerad av en fladdermus i kväll. Johohodå, det blev jag visst det, även om researchen jag gjorde efteråt på Naturhistoriska riksmuseets hemsida, menar att jag är ute och cyklar. Till svar kan jag bara säga: "Nä, det är jag inte alls det!" Så här gick det till:
Skymningen hade börjat falla när jag gav mig ut på en joggingrunda. Efter ett par kilometer såg jag en fladdermus komma flygande. Tänkte inte mer på det - jag ser många djur när jag är ute och springer. Fortsatte fokuserat framåt. Det som jag sedan tidigare vet är en myt är att fladdermöss attraheras av färgen vitt - det säger min research också, att det är en myt alltså. Men uppenbarligen lockades det blodtörstiga lilla däggdjuret av min vita vindjacka.
Vid första närmandet, då jag fortfarande var i naiv god tro om myten, trodde jag bara att fladdermusen hamnat på fel kurs. Men efter andra närmandet och tredje attacken, den sista med ett kortare avstånd än två decimeter till mitt huvud - jag hörde och kände fläkten från fladdermusens vingslag - blev jag riktigt skraj och skrek rakt ut. Den andra myten om fladdermöss blev i mitt huvud plötsligt en sanning, den om att när de fastnar i håret är det hart när omöjligt att få bort dem utan saxens hjälp. Jag sprang sista biten, lite snabbare nu, med den vita vindjackan i famnen.
Vad vetenskapsmännen på Naturhistoriska riksmuseet har att säga om fladdermöss och deras beteenden struntar jag i - jag blev attackerad. Punkt slut!

8 kommentarer:

Jane Morén sa...

Wow, vilken rysare. Att du hann ta av dig den vita jackan; att du hann tänka att du måste ta av dig den vita jackan, att det kunde bero på det! Vilket illustrativt exempel på hjärna och kropp i ursprungligt samspel. By the way: var det här i civiliserad trakter; ag menar, borde jag byta ut min vita vintermössa mot en svart?

Jenny sa...

Ja, det var riktigt obehagligt Jane! Att min hjärna fick mig att agera som jag gjorde var nog ren instinkt - den envisa fladdermusen gav sig ju inte.
Och jo, rätt så civiliserade trakter bor jag i, strax utanför citykärnan, men med skogen runt hörnet. Så behåll du din vita vintermössa på. Jag har bara min vita vindjacka och den kommer jag att använda på fler löparrundor. Det är en risk jag får ta. ;)

Granne med potatisodlaren sa...

Vilket äventyr. Jag tycker att fladdermöss är obehagliga. Såg att Vaxholm-Rindö har enorma källarfort fyllda med fladddermöss. De ska nu ordna så fladdermössen kan överleva när forten ska muras igen.

Jenny sa...

Jag är inte heller särskilt förtjust i fladdermöss, ännu mindre nu. Kanske är det just mytbildningen om de som skapar anti-känslan.
Undrar vart de ska flytta fladdermössen och hur man gör det? Jag ser ett flaxande kaos framför mig.

Annika sa...

Tur att den aldrig bet dig - vem vet vad du hade förvandlats till då! Det måste ha varit en sinnesförvirrad fladdermus - hoppas man!

Jenny sa...

Ja Annika, att bli rabiessmittad vore inte så kul. Man har väl i sina ungdomsår läst Stephen Kings "Cujo". ;)

ZARAGUS sa...

Nej fy fan vad äckligt. Jag skulle fått panik.

Jenny sa...

Det fick jag också! Skrek, viftade och kände mig allmänt fjollig. ;)