söndag 9 januari 2011

Jag söker inte tröst


Sitter vid min sjö i området där jag bor, insjön där jag badar om sommaren. Jag sitter där på en träbänk i min ensamhet i den tysta skogsgläntan framför den nu istäckta sjön och tycker synd om mig själv. Så där ohjälpligt patetiskt som man kan göra ibland, med tårar som kyler mina kinder. Det är nästan som på film. Men snälla tyck inte synd om mig för det, tyck absolut inte synd om mig. Det räcker att jag själv gör det och det är knappt att jag står ut med den känslan.

6 kommentarer:

Evas värld sa...

Min själ är tung som bly så jag förstår precis. Jag tror vi saknar sol Jenny. Utan snö och med sol blir livet mer uthärdligt.

Jenny Lindgren sa...

Ja, sol och värme tack! Skönt med lite töväder de senaste dagarna.

Granne med potatisodlaren sa...

Tö och få kalla grader är upplyftande. Det hjälper mig att njuta lite grann när jag halkar fram i stan.

Jenny Lindgren sa...

Så du är i stan alltså? Jag fikar gärna!

Anneli sa...

Ibland är livet bra grått men snart är våren här och då vaknar livsandarna till liv igen.

Jenny Lindgren sa...

Ja Anneli, vår... Hoppas tiden går fort!