tisdag 16 november 2010

Att slippa tröstpriset

Jag är sällan först, men inte heller sist.
Det är alltid en tröst.

12 kommentarer:

carina@pocolococreativo sa...

Du är du, det är vad som räknas. Först eller sist - so what!

Granne med potatisodlaren sa...

Men kanske spännande?

Drömskan sa...

Och du är i gott sällskap med alla andra utom de två;).

Jenny Lindgren sa...

Carina, så sant! Man är den man är, take it or leave it liksom.

Eva, förhoppningsvis för någon kanske ...

Drömskan, det var så jag tänkte när jag skrev, att flera kanske kunde känna igen sig, utöver de där två som sagt.

Jenny sa...

Eller hur Pennybejb! ;)

Jenny Lindgren sa...

For sure Jenbejb! ;)

Pia sa...

So what! Det är inte det som räknas. :)

Jenny Lindgren sa...

Nä, det är det inte Pia!

Kim M. Kimselius sa...

Vi är många som inte är först, men hur det nu än är så gäller det att vara glad än då, inte sant? Kram Kim

Jenny Lindgren sa...

Jovisst är det så Kim!

Jane Morén sa...

Sällan vinner jag, men när jag vinner då blir det fest! För självklart är det roligast att vinna, men man kan vinna på många sätt som tur är. När det gäller fysiska tävlingar kan jag ta i så jag får blodsmak, skadar mig, trots att jag är allt annat än sportig, men jag är stark. Tröstpris förresten, jag har inte fått sådant sedan jag var liten. Blev man tröstad av priset? Jag minns inte.

Jenny Lindgren sa...

Jag tyckte tröstpris var mest förnedrande faktiskt, därav bloggrubriken. Inte för att jag kom sist särskilt ofta, men den gången det hände, i en hopptävling på stallet, kunde de lika gärna satt en dumstrut på mitt huvud istället för att ge mig en tröstmedalj.