Att säga för mycket

Att i stundens hetta
blotta för mycket
är att opassande säga
att min åtrå för dig
redan har väckts.

Kommentarer

Jane Morén sa…
Säga för mycket. Ja, det där känner jag igen. Men det gäller bara med människor som själva inte vågar visa vilka de är eller de som inte vill du ska veta vad de egentligen känner och vill: bara leka, bara bli åtrådda, bara klarar av det som är före, den subtila leken. En del tycker om att andra suktar efter dem, och tycker ännu mer om makten att kunna hålla på avstånd och säga nej. För när man väl visar vad man tycker, gör man ofta det när man fått många mer eller mindre subtila signaler om att ens känslor nog är besvarade. När man då möts av helt andra känslor, blir man förvirrad, tror man missuppfattat, gjort något fel.
Den där balansen skulle jag nog inte klara. När jag gillar och tycker om är det något helt omedelbart. Och då borde jag ta ett steg tillbaka. Det glömmer jag ofta av.

Hur någon kan vara osäker på inte veta att han tycker om dig det är en fråga som jag inte hittar några självklara svar på. Ja, förutom att det är en person med mycket dålig smak.
Bra skrivet Jane - och Jenny!
Drömskan sa…
Mycket kloka ord av Jane! Sedan kan känslorna förstås finnas hos båda – kanske delvis i det omedvetna. Men det är lätt att klamra sig fast vid det etablerade och trygga, att göda sitt ego och sin befintliga, halvdana relation med känslan av att vara åtrådd eller bekräftad av en annan.
Jenny L sa…
Jane, jag håller med övriga kommenterare: Well put! Du gav mig en rejäl tankeställare där. Den behövde jag.

Granne-Eva: Tack och kram!

Annika, så bra att du tycker det. Extraviktigt nu kan man ju säga. ;)

Drömskan, oj vad du fick mig att fundera nu. "Göda sitt ego..." Den ska jag komma ihåg.
Tack Jane för att jag fick läsa dina ord här. Nya tankar passerar mina.
Typiskt mig med, alltid serverar jag hjärtat på fat.
Jenny L sa…
Oroshjärta, det är svårt att spela spel och vara halv. Då kan det väl lika gärna vara?

Populära inlägg