Med ett bultande hjärta
Att längta efter kärlek är tabu, nästan lika förbjudet som att begå brott. Känslan får absolut inte uttalas, knappt ens tänkas. Och för att nå den - kärleken - ska man helst inte ens vilja ha den. Den ska bara komma av sig själv, spontant när man minst anar. Gärna inspringandes i ett gathörn eller krockandes på en parkeringsplats för att ta fyr genom en konflikt eller i en blick av samförstånd.
Och det ska inte vara rätt i tiden. Man ska vara alldeles nöjd med sig själv, med sitt eget sällskap, så pass att man absolut inte behöver den. Man ska vara fulländat perfekt, vilja fäkta bort den likt en påträngande sommarfluga: "Kom inte här och stör med din surrande kärlek."
Och trots insikten om att själva längtan håller kärleken borta så trånar mitt bultande hjärta mer än någonsin för att vilja doneras till någon. Men vad kan jag göra åt det? Det är inte jag som styr mina känslor, det är känslorna som styr mig konstaterar jag maktlöst. Vad kan jag göra åt känslor som erupterar? Kan man kontrollera ett vulkanutbrott?
Älska dig själv och kärleken ska komma till dig kanske det står i någon bok, skriven av någon som lever i en relation, och lutandes mot den tryggheten självsäkert hävda denna vedervärdiga föreställning. Men visst kan jag älska mig själv, förälskas av mitt allra mest härliga jag. Lalla runt i mitt hus och säga uppmuntrande saker till mig själv, fråga hur jag haft det på jobbet och viska "God natt, jag älskar dig" innan jag somnar. Men det vore galenskap tycker jag.
Den som ändå vore upplyst, där lockelsen till det snärjande begäret inte längre finns. Eller hängiven till meditation för att njuta stillheten i det enkla livet. Men min rastlösa själ finner inte tillförsikt i vare sig gudar eller i lyckan att yttra ett hinduistiskt "Aum". Kanske straffar gudarna mig för detta, om man nu tror att gudar har makten att straffa.
Hur mycket mer tid ensam ska jag behöva uthärda innan mitt bultande hjärta förvandlas till sten? Och med detta sagt, alla dessa förbjudna känslor och tankar nu yttrade och nedpräntade, känslor som egentligen inte får uttalas, knappt ens tänkas, lär det dröja ytterligare "100 år av ensamhet", eftersom det är längtan i sig som håller kärleken på avstånd.
Och trots insikten om att själva längtan håller kärleken borta så trånar mitt bultande hjärta mer än någonsin för att vilja doneras till någon. Men vad kan jag göra åt det? Det är inte jag som styr mina känslor, det är känslorna som styr mig konstaterar jag maktlöst. Vad kan jag göra åt känslor som erupterar? Kan man kontrollera ett vulkanutbrott?
Älska dig själv och kärleken ska komma till dig kanske det står i någon bok, skriven av någon som lever i en relation, och lutandes mot den tryggheten självsäkert hävda denna vedervärdiga föreställning. Men visst kan jag älska mig själv, förälskas av mitt allra mest härliga jag. Lalla runt i mitt hus och säga uppmuntrande saker till mig själv, fråga hur jag haft det på jobbet och viska "God natt, jag älskar dig" innan jag somnar. Men det vore galenskap tycker jag.
Den som ändå vore upplyst, där lockelsen till det snärjande begäret inte längre finns. Eller hängiven till meditation för att njuta stillheten i det enkla livet. Men min rastlösa själ finner inte tillförsikt i vare sig gudar eller i lyckan att yttra ett hinduistiskt "Aum". Kanske straffar gudarna mig för detta, om man nu tror att gudar har makten att straffa.
Hur mycket mer tid ensam ska jag behöva uthärda innan mitt bultande hjärta förvandlas till sten? Och med detta sagt, alla dessa förbjudna känslor och tankar nu yttrade och nedpräntade, känslor som egentligen inte får uttalas, knappt ens tänkas, lär det dröja ytterligare "100 år av ensamhet", eftersom det är längtan i sig som håller kärleken på avstånd.
Kommentarer
Fast så tror jag inte det är så för dig och jag tror inte det är fel att längta och våga som du gör. Du är modig som håller ditt hjärta i din hand.
Tack för att du tror på kärleken åt mig. Jag tror detsamma för dig! Kram
Mina två vänner som flyttat till Skåne har bägge två, efter en tid i ensamhet, arbetat aktivt för att hitta en livspartner. Gått på träffar, följt med på aktiviteter och sökt kontakt.
De hade tur eller så var det trägen vinner för de gifte sig förra vintern. Bägge två med män som de aldrig hade sett om de inte sökt. Jag som är lite rädd och feg nu för tiden tycker att de var modiga som vågade söka och möta så många.
Eva, hoppfulla berättelser från verkliga livet! Och plöstligt så händer det... väl...?
Anna, det där med att svänga sig i fel lian... Jag tycker att jag borde veta min väg genom djungeln vid det här laget, men den har visat sig vara så oändligt stor. Och visst finns det alltför många trasiga lianer att slänga sig i. Det gör ju så förbaskat ont också när de brister och man hamnar på rumpan igen. Har precis rest mig upp efter ett sånt ras och borstat av det värsta djungeldammet.
Madlar, tack för din omtanke! Och grattis till evighetskärleken. Nätet ja... Hm vet inte, känns så krystat, onaturligt på något sätt, romantiker som jag är.