Ett uppslag till en chick lit kanske?

Om jag skulle skriva en chick lit-roman så har jag ett perfekt upplägg för det nu, jag som inte ens läser chick lits. Men jag tror mig stå mitt-i-mellan två kapitel, där en mörk period nyss passerat, på väg att vända blad och läsa om en förhoppningsvis ljusare i nästa. Det här är passagen efter att "svinet" fått svina klart, deppigheten långsamt börjat avta och livet sakta börjat återgå till det normala. Nu väntar det där avgörande kapitlet då en omvälvande händelse måste inträffa för att läsaren nyfiket ska vilja läsa vidare.

Men eftersom jag inte är någon chick lit-författare kan jag inte skriva någon sån roman, jag står bara mitt i den - i tanken alltså - närmare bestämt på sidan 286 av totalt 365 sidor. Men om jag hade haft ord och om jag vore författare hade intrigen sett ut ungefär så här:

Huvudkaraktären, en kvinna i trettio års ålder, närmare 40 än 30, har precis blivit dumpad efter ett halvårslångt förhållande. En relation som gått på sparlåga, men som den välvilligt inställda person hon är, ändå hoppats på. Mannen som har dumpat henne är omkring 40-plus och arbetar inom finansvärlden. Kanske bor han i finförorten Bromma, kör BMW och väljer sitt umgänge med omsorg: ”Att ha rätt vänner och bo på rätt adress är en viktig statusmarkör”, menar han.

Under relationens gång blir han alltmer ifrågasättande, ger kritiska kommentarer om hennes klädstil, livsstil, parfym, tänder, till och med om hennes familjebakgrund. På klassikt manér gör han slut i samma veva som hans skilsmässa från hans tidigare fru blir klar.
Om man vill ha en bild kan man föreställa sig Hugh Grants karaktär ”Daniel Cleaver” i Bridget Jones-filmerna, dock utan alla kvinnoaffärer. Den här bokens Daniel Cleaver är alldeles för försiktig och räddhågsen för det.

Men dumpandet sker som en blixt från klarblå himmel och det dröjer inte mer än en dag eller så innan han börjar leta efter den perfekta idealkvinnan han tror sig själv om att finna, med rätt utseende, egenskaper och bakgrund. Allt det som den dumpade kvinnan i hans ögon inte har.

Samtidigt som relationen med ”finansmannen” fortskrider, om än långsamt, pågår en brevväxling mellan kvinnan och en betydligt yngre man. Låt oss säga att han är i 25-årsåldern. Det är den yngre mannen som söker kontakt. Han ser henne på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm. Sittandes på platsen bakom hennes lyckas han klura ut mejladressen från det han läser på hennes laptop för att sedan skicka ett mejl. Det är början på en helt vänskaplig brevväxling som fortgår under sex månader med några korta pauser.
När relationen med finansmannen spricker träffas den unge mannen och kvinnan i verkliga livet för första gången. De har en trevlig kväll tillsammans, men åldersskillnaden känns som ett hinder. Trots detta fortsätter deras vänskap.

Parallellt med brevväxlingen med den yngre mannen, och relationen med finansmannen, pågår ytterligare en historia. Också det en mejldialog med en tredje man som inleds med några sporadiska mejl under våren. En mejldialog som tar fart och ökar lavinartat efter sommaren.
Den här mannen, låt oss säga att han är i samma ålder som kvinnan, träffar hon på en utbildning genom jobbet. Hon känner den starka dragningskraften, hans genuina intresse, att de har något gemensamt, men hon ignorerar det eftersom hon nyligen inlett relationen med finansmannen. Hon vill inte äventyra något i ett så tidigt stadium, hon vill ge finanskillen en chans, detta trots att hon känner sig ständigt granskad och därmed också tveksam.

Men den tredje mannen han bara Är. Helt okritisk, med nyfiken blick och ton. Naturlig och på samma gång extraordinär. En Man med stort M.
Magisk. Magnetisk. Manlig. Mjuk. Magnifik. En Mintpastill - så totalt uppfriskande!
Och deras mejlväxling ökar och ju mer de skriver till varandra desto öppnare blir samtalen, och snart kryper det fram att han under sommaren har träffat någon ...

Där befinner hon sig nu, bokens huvudperson, bannar sig själv för att hon inte lyssnade på signalerna hon kände i våras. Att hon inte gav sig hän det magen kände, huvudet tyckte och kroppen ville.
En tröst hon känner mitt i allt är vetskapen om att när finansmannen hittat det där ytligt perfekta han söker, när det glansiga omslagspappret på "paketet" har öppnats och rivits av, kommer där inte finnas mer än ett tomt skal. Det kommer bli hans straff och det är straff nog, tänker hon och konstaterar torrt: "Kaka söker maka".

En annan tröst är att han med stort M i sitt senaste mejl beskrivit sin nuvarande relation som ett syskonförhållande… En relation som också kanske kan beskrivas som ett förhållande på sparlåga.

I det kapitlet befinner sig just nu huvudrollsinnehavaren, ovetandes om framtiden. Men än är det 79 sidor kvar på den här boken. Vem vet hur det hela slutar? Inte jag i alla fall, eftersom jag inte är någon chick lit-författare.

Kommentarer

Nu har fingrarna dansat över tangenterna för att släppa ut de instängda orden.
Väntar med spänning på de restrerande kapitlen i boken, då de vill ut.
Då är vi två om att vilja veta hur det slutar :)

Dock tror jag att huvudkarraktären ska försöka att se framåt och inte bakåt, det brukar löna sig i längden. Hur svårt det än kan verka för tillfället.
Jenny du skriver bäst! Även om du inte är en chicklit författare så är du en författare som hittar rätt. I två meningar.

Jag hoppas att slutet blir det du vill ha och att det tar slut där du vill.
Jenny L sa…
Kvinna med mycket upplevt... Ja, igår dansade fingrarna fram på tangentbordet. Det var underbart!

Anneli, helt sant det där med att titta framåt och inte bakåt. Men du som författare känner ju till att "skurken" på något sätt i berättelsen måste få ett straff. ;)

Eva, Eva, alltid lika uppmuntrande ord från dig. Du känns som min egen hejarklack! :)

Oroshjärta, den som lever får se.
Märkligt Jenny men en av mina "karaktärer" är en kvinna nu närmare närmare 40 än 30 som beslutat sig för att avsluta en flera års lång relation med en gift man. Hon kommer snart att träffa den perfekte mannen för henne och hon kommer att känna en viss tveksamhet eftersom hon är lite bränd. Men den perfekte mannen för henne kommer inte att ge sig och det blir de två. Och så en hel del strul däremellan förstås.
Jag tyckte att jag hade en bra story på gång men din överträffar min med hästlängder!
Vi kanske ska skriva vår första chick lit ihop?
Och förresten - där ser du att orden kom tillbaka, och det med besked också! :)
Usch, måste det vara så? att straff behöver utdelas, varför?
Lysnar på Marisa Horn, "jag kan inte skilja på om jag vill skada dig....
Jag vill inte skada min skurk, nej jag vill inte hur mycket oreda han än ställt till med sista tiden.
Är det kärlek kanske?
Melissa Horn ska det vara, ngt säger mig jag skrev Marissa,,,eller?
"Skurken" får alltid sitt straff, på ett eller annat sätt. :D
Madlar sa…
Men....sen då? Jag vill ju veta hur det går!
Jenny L sa…
JAA Annika! Vilken bra idé! Eller du kanske skojar förresten? Man vet ju aldrig i denna ironiska tid. Hur som helst tror jag på författarsamarbete. Livserfarenheter från två håll, eller fler, kan aldrig vara fel.
Att orden kom tillbaka - och likaså tankarna - är jag otroligt tacksam över. Det har känts väldigt tomt.

Kvinna med mycket upplevt: Nej, egentligen inte. Antingen kör man stilen "ett öga för ett öga" eller Dalai Lama-prylen och vänder andra kinden till. Det sista brukar oftast löna sig.
Maritza liksom Melissa Horn är båda bra - och släkt. :)

Anneli: YES! :)

Madlar: I will keep you posted! ;)
Nix, skojar inte! Fundera lite på idén, jag tror vi skulle få till en chick lit som var tusen gånger bättre än mycket av skräpet som säljs nu. Vill du ha ett skräckexempel så läs Kajsa Ingemarssons senaste "Bara vanligt vatten". Hade jag skrivit den boken hade jag aldrig fått den utgiven. Jag är nämligen inte känd. För övrigt gillar jag Kajsa!
Jenny L sa…
Annika, det ska jag definitvt göra! Vi kanske skulle ses över en fika? Spåna lite? Jag tror jag har din mailadress fortfarande. Jag skickar ett mail till dig.

Beträffande Ingemarsson så läste jag hennes "Små citroner gula" för länge sedan och det räckte.

Populära inlägg