fredag 17 september 2010

Sånt jag egentligen inte pratar om


Rosa barngummistövlar, kvarglömda på trappan utanför Trafikverkets kontor, väcker en längtan inom mig. En längtan jag sällan pratar om, men tänker på, ofta.

8 kommentarer:

Single Mother By Choice sa...

åh ger dig en kram!

Osloskånskan sa...

Så fin bild...

carina@pocolococreativo sa...

Bilden har mer än tusen ord.

Granne med potatisodlaren sa...

En längtan som är svår att bära på. Jag undrar hur jag skulle gjort? Skulle jag bli en mamma med ett barn utan en man? Kanske. Men jag kan inte veta. Det är bara du som vet hur du ska göra. Och det du väljer är rätt. Det är jag säker på. (Håller tummarna om du var på T-verket av den orsak som jag tror.)
:-)

Madlar sa...

Längtan o sorg bär vi alla med oss, känslor för det som aldrig blev eller det som inte blev som tänkt o förväntat. Utifrån kan livet tyckas perfekt men inuti, innanför fasaden o ytan gnager sorgen. Även om man intellektuellt har accepterat kan ändå den stora längtan bulta hårt. Kram <3

Jenny sa...

Tack Single mother by choice! Du inspirerar. Kram!

Tack Osloskånskan!

Carina, den här bilden säger 1 001 ord i mitt huvud.

Eva, det är just de tankarna jag bollar med. Klockan tickar högre och högre om man säger så. Men för att lätta upp stämningen lite här, skämtare som jag är, säger jag som Quasimodo: "Them bells, them bells." ;)

Madlar, precis så är det, förutom att jag ännu inte accepterat tillståndet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Det gnager lite för mycket helt enkelt. Kram tillbaks!

Jane Morén sa...

Jenny du har en härlig humor, humor är en verklig tillgång.

Men för att skriva något om mina tankar på hela inlägget; bilden på stövlarna berörde mig stark och dina ord också. En förälder räcker bra, Jenny, + andra vuxna som kan vara viktiga personer i barnens liv.

Jenny sa...

Jane, det här är som sagt något jag sällan pratar om. Jag har själv bara EN förälder så jag vet att det går bra. Min mamma gjorde ett fantastiskt "jobb" efter min pappas död med att uppfostra två barn helt själv. Jag och min bror hade också turen att ha många andra vuxna som brydde sig mycket, mycket om oss. Men tankarna om min barnlöshet är ett ständigt surr som pågår i mitt huvud.