lördag 11 september 2010

En fjärils håglöshet


Jag kliver av bussen. Där sitter hon, den lilla fjärilen.
Trasig och trött, tärd efter sommarens sviter.
Jag närmar mig, men hon rör sig inte. Flyr inte i panik
som hon skulle ha gjort för några månader sedan.

Försiktigt petar jag på henne. Hon öppnar upp
och visar sitt vackra inre, bara för att sakta stänga sig igen.
Lilla fjäril, din håglöshet oroar mig.

2 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

En sån fin sammanfattning av tiden som precis nu. Både vacker och håglös.

Jenny sa...

Tack Eva! Lite så kände jag också, att hennes håglöshet symboliserar den tid som annalkar. Från att ha haft utsträckta vingar, fladdrandes i den varma solen, stänger vi igen oss själva när kylan ovälkommet tränger sig på.