Att vaska efter guld

På håll glimmade det. I min enfald trodde jag att det kanske var guld.
Det var det inte, det var en villfarelse. För ju närmre jag kom den glittriga ytan insåg jag att det bara var reflektioner av en solstråle som försvann i skuggan av närhet.

Att vaska efter guld kräver tålamod, att man är pedantisk och inte ger upp hoppet, även om det går trögt. Man behöver också en rejäl spade för att kunna gräva djupt i grusbankarna. Att bara skrapa upp lite sand med vaskpannan ger sällan något resultat, enligt de riktiga proffsen.

Men så här efter 37 års vaskande, utan minsta spår av guld, börjar jag känna att det kanske är dags att ge upp. Jag orkar inte med fler villfarelser, där guldet bara visar sig vara ännu en ytlig solstråle som, när jag närmar mig, försvinner i skuggan.

Bilden har jag lånat härifrån.