söndag 26 september 2010

Att vaska efter guld


På håll glimmade det. I min enfald trodde jag att det kanske var guld.
Det var det inte, det var en villfarelse. För ju närmre jag kom den glittriga ytan insåg jag att det bara var reflektioner av en solstråle som försvann i skuggan av närhet.

Att vaska efter guld kräver tålamod, att man är pedantisk och inte ger upp hoppet, även om det går trögt. Man behöver också en rejäl spade för att kunna gräva djupt i grusbankarna. Att bara skrapa upp lite sand med vaskpannan ger sällan något resultat, enligt de riktiga proffsen.

Men så här efter 37 års vaskande, utan minsta spår av guld, börjar jag känna att det kanske är dags att ge upp. Jag orkar inte med fler villfarelser, där guldet bara visar sig vara ännu en ytlig solstråle som, när jag närmar mig, försvinner i skuggan.

Bilden har jag lånat härifrån.

2 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Vad fin din blogg är. Och du är klok. Det är inte lätt att hitta kattguld när man åtminstone hoppas på silver. Jag skulle vilja sända några vapen som du kan använda för att testa vad som är äkta. Men det finns ju inga. Det enda jag kan göra är att hoppas på att en vuxen person korsar din väg nästa gång.

Jenny Lindgren sa...

Eva, vad kul att du gillar det nya "utseendet" på bloggen! Du är den första som ser det, eller i alla fall kommenterar om det.
Ja, kattguld är svårt att hitta. Kattskit däremot, det finns lite varstans.
Det var nära fullpott på vuxenpoäng den här gången, men så hände något som stjälpte glaset så att det blev halvtomt istället för halvfullt.