måndag 30 augusti 2010

En undran

Föräldrar som pussas.
Hur vanligt är det
för barnen att se?

8 kommentarer:

Evas värld sa...

En dag insåg jag att vi slutat pussa varandra, vi som pussades så mycket. Något hade försvunnit, närheten kanske. Och kärleken. Tilliten till och med. Det var en sorglig insikt. Så jag hoppas att många barn ser sina föräldrar pussas kärleksfullt.

Anneli sa...

Vanligt, hoppas jag! Jag tror det är jätteviktigt att visa sin kärlek mitt i all vardag som kan vara rätt så kärv ibland.

Pia sa...

I min värld är pussar en del av vardagen! Jag brukade ha pusskalas med barnen när de var små, och nu är det barnbarnens tur. :)

Mina barn såg alltid mig och deras fäder pussas. Mina barnbarn ser mamma och pappa pussas ofta!
För oss är det naturligt att visa vad vi känner för varandra... för våra föräldrar inte lika naturligt!

Jag hoppas innerligt att det är så för många barn, det är ju ett av de finaste sätten att visa kärlek på.

Puss på Dig!

Jenny sa...

Eva, en sorglig och svår insikt gissar jag. Läste ett stycke i en bok om ett barn, i dag vuxen, som beskrev frånvaron av föräldrarnas ömhetsbetygelser för varandra. Det fick mig att börja fundera.

Anneli, håller med dig till fullo!

Pia, vad härligt att höra om pusskalas genom generationer! Jag hoppas, precis som du, att många barn får uppleva och se kärlek mellan två föräldrar. Jag tror att det kan vara viktigt för ens eget framtida förhållande.
Puss tillbaka till Dig!

carina@pocolococreativo sa...

Jag hoppas att det är vanligt! Just den här varje-dag-kärleken och även varje-dag-vänskapen är ju det som är livet, som ger värdet till allt annat.

Annika sa...

Jag är en pussig typ, i varje fall när det gäller min familj. Mina föräldrar skilde sig när jag var 12 år men även om jag minns bråken innan det skedde, minns jag även den tiden då de fortfarande pussades. Det var bra, det fick mig att inse att vi barn kom till av kärlek, även om kärleken tog slut.

Granne med potatisodlaren sa...

Tänk att det är så olika. Jag vill gärna ge bort en puss dåd och då. Men mina barn, då små, tyckte inte att jag fick ge dem till J bara till dem.
Nu pussas vi ibland. Men som Eva skriver. Det kan gå flera veckor mellan gångerna när vardagen tar över och vi inte hinner se varann på det där närvarande sättet.
Stöttar varann gör vi alltid. Min J var den ende maken som var med på boksläppet och Signe den enda dottern.

Jenny sa...

Carina, så sant! Det är viktigt att man visar den, kärleken, såväl till sin partner som sina vänner.

Annika, så fint du skriver om att ni kom till av kärlek, även om kärleken mellan dina föräldrar tog slut. Men att kärleken tar slut kan man ju inte rå över.

Granne-Eva, jag blir rörd! Vilket fint stöd. Det är kärlek det!