söndag 22 augusti 2010

Att vänta på den "rätte"

Jag läser boken "Skynda att älska" av Alex Schulman. En berättelse om Alex och hans far och deras kamp mot tiden. Men om den boken kommer jag inte att skriva nu. Inte heller om Alex Schulman, vars blogg jag i hemlighet läst det senaste året, och verkligen älskat. Boken "Skynda att älska", och fåneriet med att dölja att jag gillar Alex Schulman, kommer att få ett eget inlägg, men det blir nån annan gång.
Däremot vill jag skriva om ett stycke i boken som jag fastnar för, några rader om när Alex pappa har ett av omsorg far-och-son-samtal:

"Det är viktigt att man går varsamt fram. Man behöver inte ligga med första bästa tjej. Det är helt okej att det där tar lite tid. Det kommer du inte att ångra sen."

Det får mig att fundera på min egen sexualdebut, att jag väntade och väntade på den rätte, på att "bli av med oskulden" som man sa. Och att väntan på den rätte gjorde att jag blev den sista bland tjejkompisarna att förlora "den". Och hur det sedan visade sig att den rätte var den mest orätte. Och så funderar jag över psykologin bakom det där, på att jag tålmodigt väntade för att sedan välja - om nu kärlek är ett val - det största rötägget av de alla när det fanns så många killar som var bra, på riktigt. Och varför det tog så många år att släppa mina känslor för honom, han som "drog över" allt som kom i hans väg. Att det krävdes ett antal påtvingade förhållanden för att komma vidare, kärlekshistorier där självbedrägeri var temat som ledde till att jag tappade fotfästet över vad som var en äkta känsla och en falsk.

När rädslan för att känna på riktigt blir större, så att enbart förnuftet får styra, ja då har man tappat en bit av sitt sanna jag, då har man tappat sig själv. Det kan vilken amatörpsykolog som helst konstatera.

Skräckslaget, och lite nyfiket, tittar jag nu fram bakom det där tunga draperiet som jag gömt mig bakom. Ska jag våga ta ett kliv ut på scenen igen? Är jag mogen nog att se vad som är bra för mig? Är jag redo att fatta ett beslut baserat på äkta känslor? Och finns det en plats mellan känslan och förnuftet där jag kan få vila i att inte bli sårad eller att såra?

11 kommentarer:

mormor Hannele sa...

jo, man väljer alltid vem man vill se, eller inte se

Monika Häägg sa...

Det där är svårt men på något sätt måste man hitta sin egen väg. Lyssna på den rösten som finns längst in. Den brukar oftast vara den bästa.

Jenny sa...

Hej "mormor Hannele" - som av din blogg att döma är en riktig bokmal. Kul!
Roligt också att du tittar in och lämnar en kommentar! Och visst handlar det om att man väljer vem man vill se, det gäller bara att se "rätt".

Monika, det är just det jag försöker göra nu, lyssna och känna efter. Jag är idel öra...

Evas värld sa...

Ja du Jenny, vad är rätt och vad är orätt...Jag har aldrig lyssnat på förnuftets röst utan bara blivit (få gånger i och för sig) handlöst förälskad och lyssnat till den rösten. Bra eller dåligt? Jag vet inte men det var det enda jag kunde göra. Bara känsla. Som gav mig tre underbara ungar men också mycket svek. Men känslans röst är den enda jag kan följa, jag kan inte intala mig att följa förnuftets röst när det gäller kärlek.

Jenny sa...

Det är som det ska vara Eva, att gå efter känslans röst alltså. Och det gäller ju inte bara kärlek, utan det mesta i livet. Jag jobbar på det!

Granne med potatisodlaren sa...

Du är i alla fall modig som få. Det tror jag kommer att ge dig massor med kraft att hitta den du vill.

Jenny sa...

Tack Eva, för att du alltid hejar på!

Jane Morén sa...

Jenny, vilket fint inlägg. Nu ska jag svara lite med mina tankar om det hela.
Jag tror inte vi ska överskatta vår tro på att vi väljer medvetet, det här med val överhuvudtaget. Vi väljer, men ofta väljer vi undermedvetet sådant vi känner igen, även om det är bra eller inte. Ju mer vi lär oss om oss själva, ju mer insikt vi får, ju mer kan göra för att förändra och våga. Jag till exempel har ända sedan jag var liten längtat efter stora familjer, mycket gemenskap och ett öppet hem som vi inte kunde ha av olika orsaker, men har konstant valt enstöriga män så jag åter igen hamnar i välbekant ensamhet fast jag vill något helt annat.
Nu när jag förstått så mycket mer tror jag att jag kanske kan känna mig hemma även med andra slags män, men jag tror aldrig man kan välja vem man blir kär i. Kärlek är en så stor kraft, den största kraften av dem alla.
Jag tror att funderar man om det är rätt eller inte har man inte blivit kär, för då funderar man inte, man kan helt inte tänka en redig tanke när man drabbats av kärleken, tyvärr och tur!
Jenny, vilket fint inlägg! Jag började tänka mycket på olika saker och blev även inspirerad av kommentarerna. När det gäller val tror jag inte vi ska överskatta vår möjlighet att välja när det gäller relationer. Vi väljer, men ofta väljer vi undermedvetet sådant vi känner igen, även om det är bra eller inte. Ju mer vi lär oss om oss själva, ju mer insikt vi får, ju mer kan göra för att förändra och våga. Jag till exempel har ända sedan jag var liten längtat efter stora familjer, mycket gemenskap och ett öppet hem som vi inte kunde ha av olika orsaker, men har konstant valt enstöriga män så jag åter igen hamnar i välbekant ensamhet.
Nu när jag förstått så mycket mer tror jag att jag kanske kan känna mig hemma även med andra slags män, men jag tror aldrig man kan välja vem man blir kär i. Kärlek är en så stor kraft, den största kraften av dem alla.
Man kan helt inte tänka en redig tanke när man drabbats av kärleken, tyvärr och tur!
Jag tror du är väg! Jag minns när det gått fyra år efter skilsmässan från mina barns far. Jag satt på en strand och pratade och solade med vänner och plötsligt bara kände jag att snart är det dags, jag var snart redo. Jag har lång tid mellan mina män och det tror jag beror på att mitt naturliga tillstånd är ensamhet, det är som att vara van vid kallt väder eller öken.

Jenny sa...

Oj, vilken fin kommentar Jane! Jag känner mig ärad över att du tar dig tid och skriver så mycket, och så insiktsfullt dessutom. Även om jag gissar att du först skrev ett inlägg som kanske försvann eftersom jag ser en ny början i mitten av kommentaren. Det gav å andra sidan fler dimensioner av ditt svar, så först och främst: Tack för det! Och tack för att du delar med dig av ditt lite mer privata.

Jag var först lite tveksam till att lägga ut mitt blogginlägg, men ibland måste tankarna vädras. Jag håller med dig om att funderar man över om det är rätt eller inte så har man inte blivit kär, och att kärleken bara drabbar en. Men jag tycker att det är lite svårt för jag vet vad jag känner igen mig i, men det vill jag inte längre vara i. Jag försöker istället prioritera det som jag tror att jag mår bäst av. Det som gör mig gott och stark som människa. Det har väl varit en mognadsprocess. Du skriver ju att det handlar om självinsikt och att våga förändra. Där känner jag att jag är i dag. På väg alltså! :)

Jane Morén sa...

Ja Jenny, det blev en liten repris där;-) och lite väl lång kommentar. Jag är oftast försiktig med kommentarer om kärlek, det är så komplext, men din text inbjöd verkligen till funderingar. Det är fint att vara på väg:-)

Jenny sa...

Inte alls för långt Jane! Bara härligt! Och det gav mycket att fundera över, som till exempel: Vad ÄR kärlek? En stoooor fråga som jag tror kommer vara en följeslagare för mig, kanske en olöst gåta, resten av livet, med tanke på att förmålen växlar, om än inte allt för ofta...