Mina grannars son tar gitarrlektioner. Den senaste gitarrläxan är "Wonderwall" av Oasis. Och som han övar den pojken - i dag, igår, i förrgår, i förrgårsgår, i förrgårsgårgår, i förrgårsgårgårgår. Och i morgon.
Lite ytligt var det allt, men det som framför allt fascinerade, och som kommer att få mig att fortsätta följa serien, var deras relationer sinsemellan. Det andra är ju mest trams egentligen. Kanske inte att hitta kärleken, men just själva jakten. För det vet ju vem som helst att det är först när man slutat jaga som "bytet" visar sig. Lite sött var det också när den indiske prinsen sa: "I want people to love ME. Not my money!"
Tyvärr gäller det nog för i övermorgon också. Jag hade en granne som övade trumpet en gång i Sverige, han övade varje kväll de 4 år jag bodde under honom. Och han blev inte ens bättre.
Carina, jag tänkte faktiskt lite på dig när jag skrev det här inlägget, på dina karaokekvällar. Gissar att du ibland kan längta tillbaka efter din trumpetspelande granne, för vad är värst - karaoken eller trumpetandet?
Anonym sa…
Karaoken är dödande, så på sätt och vis är den inte värst, för om man dör så dör man ju. Jag tror det är lika illa, för jag hade en annan ribba på tålamodet när jag bodde i Sverige, här är jag så van vid (o)ljud.
Kommentarer
Lite sött var det också när den indiske prinsen sa: "I want people to love ME. Not my money!"
Carina, jag tänkte faktiskt lite på dig när jag skrev det här inlägget, på dina karaokekvällar. Gissar att du ibland kan längta tillbaka efter din trumpetspelande granne, för vad är värst - karaoken eller trumpetandet?
Jag tror det är lika illa, för jag hade en annan ribba på tålamodet när jag bodde i Sverige, här är jag så van vid (o)ljud.
Madlar, Oh My God!! Du har det värst. :)