tisdag 29 juni 2010

Vem ska man tro på?

Jag tar den vanliga vägen hem. Och med den vanliga vägen menar jag den väg jag tar under sommartid - om vädret tillåter. Och det gör det ju i dag, tillåter promenader. Det är soligt och varmt och man vill inget annat än att omge sig av det vackra sommarstockholm.

Jag promenerar från jobbet som ligger mitt i city. Går den 22 minuter långa, eller korta, promenaden mot Slussen där jag tar skärgårdsbåten hem - hem till min brygga. Men först måste jag stanna till på Coop-butiken i Gamla stan för att handla middag till kvällen. Vad ska jag äta? En kycklingfilé på grillen med en sallad till kanske? Kan man äta något annat i den här värmen?

Jag trängs bland turisterna inne i butiken. Turisterna granskar de svenska varuförpackningarna och försöker lista ut om det är just den varan de är ute efter. Det är ett lotteri. För hur ska de kunna veta att grädde inte är mjölk och att mjölk inte är grädde? Men jag vet, så jag rusar snabbt in och ut, innan det har hunnit bildas kö till kassan. Det är viktigt just i dag, för jag har inte tid att köa. Ska man ta skärgårdsbåten så finns inga marginaler. Inte ens en nanosekund. Ska man med skärgårdsbåten måste man vara på plats - och i tid!

Med matkassen bredvid sitter jag på en bänk vid kajen och inväntar båten. Funderar över om den färska kycklingfiléen kommer bli dålig innan jag hunnit hem för att tillaga den. Om värmen ska angripa kycklingen och det ska bildas bakterier i köttet. Det är ju 26 grader varmt ute. Och när jag sitter där och funderar på om jag kommer bli magsjuk eller inte kommer en ung kvinna fram till mig. Hon presenterar sig som Camilla och frågar vänligt, med norrländsk dialekt, om hon kan få låna min mobiltelefon för att ringa sin pojkvän Peter. Hennes mobiltelefons batteri har precis tagit slut och hon väntar på pojkvännen och svärmodern som hon ska möta vid båten och hon tror inte att de hittar till platsen där hon står och väntar. Camilla bor i Stockholm får jag veta, men Peter, hennes pojkvän, har precis flyttat hit. Och även om jag tror på Camilla, tror att det är just därför hon behöver ringa, så säger jag att jag inte vill låna ut min mobiltelefon, men att jag gärna ringer upp pojkvännen och talar om vart han ska gå. För hur kan man vara säker på att någon verkligen menar det de säger? Hur ska jag kunna veta att Camilla inte är en sån som springer iväg med min mobiltelefon i handen. Skenet kan ju bedra, hur vän och vänlig denna norrländska varelse än utger sig för att vara. Hur kan man vara säker på någonting när världen visar sig bestå av människor som utger sig för att vara något de egentligen inte är? När den som går under namnet "kärleksprofeten" undrande sjunger "vem ska man tro på" och sedan själv anmäls för kvinnomisshandel. Eller när "kapten klänning" som föreläser om jämställdhet på företag och i självaste FN, en person som tillhör det absolut innersta säkerhetsväsendet, visar sig vara en dubbelnatur som gillar att spotta på och våldta minderåriga flickor?
Ja, hur ska man kunna lita på att någon verkligen är den som den utger sig för att vara?

Men tillbaka till Camilla som tacksamt tar emot mitt förslag om att jag ska ringa upp pojkvännen. Jag slår numret, berättar för pojkvännen Peter vem jag är, att hans flickvän står bredvid mig med en död mobiltelefon, frågar om han ser skylten till Djurgårdsfärjan. Det gör han. Jag säger: "Camilla står precis bredvid, vid den gula skylten som det står 'Hop-On, Hop-off' på. Där står hon och väntar på er." Och Peter säger att han ser skylten, att han och svärmor är på väg dit nu.

Camilla tackar mig med en varm blick och insisterar på att få betala för samtalet och jag svarar att "det behövs absolut inte". Hon säger "att då får väl jag återgälda gärningen till någon annan, den dagen det behövs". Och jag svarar att det var en god tanke. Och Camilla är nöjd, och jag känner mig god. Och så inser vi båda att goda gärningar leder till bra saker. Att den som ger den får också tillbaka. Och lite senare dyker Peter och svärmor upp vid den gula skylten som det står "Hop-On, Hop-Off" på och de vinkar glatt till mig alla tre och jag vinkar lika glatt tillbaka och känner mig så där löjligt nöjd som man gör när man har utfört en god gärning.

Tänk vad bra det vore om världen kunde vara sådan - ärlig - att den som utger sig för att vara någon också talade sanning. Då hade jag kunnat låna ut min mobiltelefon till Camilla utan att fundera över om hon skulle springa iväg med den eller inte.
Ja, tänk vad bra det vore om man kunde lita på varandra. Vilken enkel och härlig plats världen skulle vara att leva på då.

5 kommentarer:

Jane Morén sa...

Du gjorde precis som jag hade gjort, jag tror allt fler gör så, man hjälper gärna, men på sätt som gör att man inte blir ett offer. Väldigt bra och medryckande skrivet förresten. Dessutom: vad underbart att kunna ta båten hem! Meningen med livet kan ibland kännas vara att färdas med båt. Kanske vårt mest ursprungliga sätt att färdas på, förutom att springa då, eller rida på en kamel kanske;-).

Granne med potatisodlaren sa...

Ja, tänk vad bra det är ibland att vara här där jag vågar sitta i ett olåst hus. Där jag känner mig som en del av omgivningen.
(utom i myggornas tid)
Och idén om att skicka vidare goda gärningar. Den funkar. Och så blir dagen en speciell dag.
Vad jag skulle vilja följa med din båt på vägen hem genom skärgården. Det kallas lyx när pendlandet sker i båt över vatten. I högsommarvärme.

Annika sa...

Jag känner igen känslan, man känner sig som himla "god" när man hjälp någon annan ur en knipa! Det inger lite hopp om mänskligheten, att de allra flesta av oss har den där empatigenen som får oss att vilja hjälpa, inte stjälpa...

Jenny sa...

Ja Jane, vi hittar nya sätt att vara goda på, att hjälpa till, utan att falla offer. Det känns ändå som rätt utveckling. Och by the way, båtresan hem är underbar. Visst springer jag gärna, men inte hela vägen hem. Rida kamel hem har jag ännu inte prövat. Det skulle vara något i "hästväg". ;)

Eva, har du sett filmen "Pass it forward". Den handlar om en ung pojke som försöker göra världen bättre genom att skicka vidare goda gärningar. Kanske inte världens bästa film, lite väl amerikansk sliskig sådär, men ändå en "god" tanke.

Annika, empatigenen ja, som inom många människor brottas med egogenen. Men oftast går den första genen som segrare ur striden. Eller det är vad jag naivt hoppas i alla fall...

Jenny sa...

Ps. Eva, ja det är verkligen lyx, lyx, lyx att kunna ta båten till och från jobbet. En perfekt start på dagen och ett perfekt avslut.