Crosstown Trafficking
Du beställer den där resan till New York som du så länge har sparat till. Resan du har lagt undan pengar från din lön varje månad för att kunna betala flera månader senare. Allt du har avstått för att kunna resa iväg. Den där tröjan som du förälskade dig i, men tänkte: "Nej, jag köper den inte, jag sparar pengarna till New York i stället". Surt förvärvade pengar. Eller sött. Längtan är sockersöt.
Du kommer till New York, landar på JFK Airport och du är i drömmen du själv har skapat. Hoppar in i en "yellow cab" och det är bara Robert de Niro som saknas i förarsätet för att du ska tro att du är i en film. Brooklyn bridge. Frihetsgudinnan. Central Park. Broadway. Crosstown Traffic.
Du checkar in på hotellet, centralt beläget från allt du vill se och uppleva. Du äter middag på de bästa restaurangerna. Njuter av maten, säger: "Det här var den bästa tonfisk jag någonsin ätit." Du upplever och lever.
Du kommer hem. Landar med en känsla av att allt är möjligt. Everything is possible.
Det går en tid. Du lever på minnet. Du var ju nyligen i New York. Så läser du en artikel om trafficking i en svensk dagstidning. Du läser att människosmuggling inte bara handlar om sexhandel, utan även om tvångsarbete och rent slaveri.
Denna vidriga människohandel.
Du läser om pojken från Nepal som bor i en by med blott hundra invånare, med en begränsad arbetsmarknad. Pojken som drömmer om ett bättre liv. Som längtar - återigen den sockersöta längtan. Som blir lurad till att tro att det finns ett bättre liv för honom på en annan plats. Där han kan tjäna pengar. Få en lön. Där han kan bli en självständig individ. Det finns ett välavlönat jobb som väntar på honom "over there".
Han reser. Han lämnar sitt liv i den lilla byn i Nepal, familj, vänner - ALLT. Och crosstown traffic förvandlas plötsligt till crosstown trafficking. Hans pass tas ifrån honom och han hamnar som diskare i en mörk källare på en restaurang i New York där han arbetar tolv timmar om dygnet med en månadslön på 290 dollar. Där står han, med eller utan diskhandskar, och kan varken resa hem eller söka annat jobb. Han är ju illegal invandrare. Utan pass.
Och där sitter du och tänker att du skiter fullständigt i hur tonfisken smakade i New York, eller att det var den godaste tonfisk du någonsin ätit. Det spelar liksom ingen roll längre. Det spelar ingen roll när du vet att du lever i en värld där människor uttnyttjas brutalt. Och du känner dig maktlös och vidrig för att du har möjligheten att välja om du ska köpa en tröja eller spara pengarna till en utlandsresa till New York där du obekymrat kan smaska i dig av den bästa tonfisken i världen.
Du kommer till New York, landar på JFK Airport och du är i drömmen du själv har skapat. Hoppar in i en "yellow cab" och det är bara Robert de Niro som saknas i förarsätet för att du ska tro att du är i en film. Brooklyn bridge. Frihetsgudinnan. Central Park. Broadway. Crosstown Traffic.
Du checkar in på hotellet, centralt beläget från allt du vill se och uppleva. Du äter middag på de bästa restaurangerna. Njuter av maten, säger: "Det här var den bästa tonfisk jag någonsin ätit." Du upplever och lever.
Du kommer hem. Landar med en känsla av att allt är möjligt. Everything is possible.
Det går en tid. Du lever på minnet. Du var ju nyligen i New York. Så läser du en artikel om trafficking i en svensk dagstidning. Du läser att människosmuggling inte bara handlar om sexhandel, utan även om tvångsarbete och rent slaveri.
Denna vidriga människohandel.
Du läser om pojken från Nepal som bor i en by med blott hundra invånare, med en begränsad arbetsmarknad. Pojken som drömmer om ett bättre liv. Som längtar - återigen den sockersöta längtan. Som blir lurad till att tro att det finns ett bättre liv för honom på en annan plats. Där han kan tjäna pengar. Få en lön. Där han kan bli en självständig individ. Det finns ett välavlönat jobb som väntar på honom "over there".
Han reser. Han lämnar sitt liv i den lilla byn i Nepal, familj, vänner - ALLT. Och crosstown traffic förvandlas plötsligt till crosstown trafficking. Hans pass tas ifrån honom och han hamnar som diskare i en mörk källare på en restaurang i New York där han arbetar tolv timmar om dygnet med en månadslön på 290 dollar. Där står han, med eller utan diskhandskar, och kan varken resa hem eller söka annat jobb. Han är ju illegal invandrare. Utan pass.
Och där sitter du och tänker att du skiter fullständigt i hur tonfisken smakade i New York, eller att det var den godaste tonfisk du någonsin ätit. Det spelar liksom ingen roll längre. Det spelar ingen roll när du vet att du lever i en värld där människor uttnyttjas brutalt. Och du känner dig maktlös och vidrig för att du har möjligheten att välja om du ska köpa en tröja eller spara pengarna till en utlandsresa till New York där du obekymrat kan smaska i dig av den bästa tonfisken i världen.
Kommentarer