Jag påstår inte att det handlar om mig

Jag läser ett stycke ur Lorrie Moores novellsamling "The collected stories". Jag påstår inte att det handlar om mig, att jag känner igen mig, att jag har upplevt det hon skriver om. Att jag tappar andan för att det så på pricken stämmer överens med något jag själv har upplevt. Inte på något sätt påstår jag det. Det vore provokativt av mig att påstå något sådant, om så inte vore fallet.

"Cold men destroy women," my mother wrote me years later. "They woo them with something personable that they bring out for show, something annexed to their souls like a fake greenhouse, lead you in, and you think you see life and vitality and sun and greenness, and then when you love them, they lead you out into their real soul, a drafty, cavernous, empty ballroom, inexorably arched and vaulted and mocking you with its echoes - you hear all you have sacrificed, all you have given, landing with a loud clunk. They lock the greenhouse and you are as tiny as a figure in an architect's drawing, a faceless splotch, a blur of stick limbs abandoned in some voluminous desert of stone."

Som sagt, inte på något sätt påstår jag att det handlar om mig. Inte på något sätt!