lördag 10 april 2010

Tittar, förundras, älskar

Kväll. Tystnad. Mörkt.
Smyger runt huset, som vore jag en objuden gäst.
Tittar. Förundras. Älskar.
Mitt fina hus.
Kanske är det som med ett förhållande - att kärleken växer och blir starkare med tiden.

7 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Endast lyckliga husägare njuter av att gå runt sitt hus. Eller hur?

carina@pocolococreativo sa...

Så är det nog, man skapar sin miljö och den ändras vartefter tiden går, efter egna tankar och ideér...

Evas värld sa...

Eller så är det som med mina förhållanden, jag drabbas, som av en blixt, antingen blir jag förälskad eller inte, blir jag det så är det kärlek, för lång tid. Blev du inte blixtförälskad förresten?

Annika sa...

Först förälskelse och sedan en kärlek som djupnar - det är med bra förhållanden som det är med hus! :)

Jenny sa...

Eva, en lycklig husägare är jag. Jag smyger omkring och ser möjligheter för att sätta min egen prägel på både tomt och hus Carina.
Jo så var det ju Eva - jag blev blixtförälskad. Jag tror till och med att jag utbrast i ett: "Jag vill gifta mig med det här huset!"
Annika, jag kunde inte ha sagt det bättre själv! :)

Jane Morén sa...

Wow, en varm våg sköljer genom mig när jag läser dina korta rader. Kärlek. Så känns den som du beskriver.

Jenny sa...

Så härligt Jane - för det är precis så jag känner själv!