Min idrottstokiga familj

Mamma har nyligen kommit hem från en resa i Sydafrika. Två veckor har hon varit där. Familjen samlas över en middag och får höra berättelser om resan. Det är det vackraste land hon någonsin varit i - segregerat, men vackert. Sedan reser sig min morbror från bordet, ursäktar sig och säger: "Nu måste jag avlägsna mig till vardagsrummet, för nu börjar matchen". Det är inget otrevligt ursäktande för alla andra vill också se fotbollsmatchen som sänds på TV. Idrott är nämligen viktigare än allt annat i min familj.
I vardagsrummet visas matchen mellan stockholmslaget som det hejas på, som i kväll har bortamatch, mot ett göteborgslag. I ett annat rum står en annan TV på för att via text-tv följa resultaten från de övriga matcherna som också spelas i kväll. Det är dessutom en extra viktig match för laget. Man minns och diskuterar förra matchens resultat då man mötte motståndarlaget - 6-0 till motståndarna - "det måste vi kunna slå", hoppas man. Resultat och siffror, att vara kvar i elitserien eller inte, det är frågan.
Så har hela min barndom sett ut. Och trots tvångsmatning av hockey, fotboll och slagdängan "Sjung för gamla Djurgården" har jag själv aldrig blivit idrottsfanatiker. Men trots det tycker jag att denna fanatism är rätt charmig. Det känns hemtamt på något sätt. Det är ju min familj!

Kommentarer

Vad lustigt! Nej jag har aldrig hört dig tala idrott - å andra sidan: Vem talar idrott med mig? Men din mammas intresse kan man inte undgå att märka. Själv är jag så totalt och fullständigt ointresserad. Men tycker det är gulligt att sonen så älskar fotboll och Hammarby.
Kul att M är tillbaka hemma glad och välbehållen!
Cain sa…
Jag kan också nästan sakna den där fanatismen många har för idrott...men, nope, det har gått mig förbi totalt :)

Gör dig en vacker dag..
Jenny L sa…
Ja, visst är det lustigt Eva! Jag kanske fick en överdos som barn och därmed blev resistent mot "idrottssjukan".

Cain, roligt att du tittar in och lämnar en kommentar. Jag är inte fanatisk åt något håll, vilket ju är på både gott och ont.
Oj vad farfar hetsade upp sig när det var fotboll på tv! Och min pappa är likadan. Själv är jag helt ointresserad. Men den som är värst av dem alla är... min mamma! Fotboll och hockey avskyr hon men friidrott, vintersporter, konståkning, simning... Hon är helt galen, ser på allt och spelar dessutom in så att hon inte går misste om en enda sekund. Sån var hon inte alls under vår uppväxt!
Roligt att läsa om din familjs idrottsintresse som är så stort att familjen följer fotbollsresultat på två tv-apparater. Tror precis som du att du har blivit immun mot det eftersom du har vuxit upp med det runt dig hela tiden.
Jenny L sa…
Annika, din mamma låter som min. Fast min mamma följer i princip de flesta sporter - med stor aptit dessutom! Men helst ska det vara hockey. Det är charmigt, men samtidigt lite obegripligt för mig som är så ointresserad av sport.

Ja Kim! Immun är nog rätta ordet. Men trots det kan jag gilla att se en fotbollsmatch då och då. I alla fall under EM och VM, det vill säga när Sverige deltar, vilket de ju inte gör i kommande VM i Sydafrika. Det är lite trist!
Min morbror ringde till mig i tisdags och berättade att hans syster som är min 83-åriga mamma hade ringt till honom. Varför? Jo, för att få honom att sluta titta på hockey och slå över till symfonimusik. Han uppskattade inte hennes försök. Så har det varit hela min uppväxt morfar, morbror och moster lyssnade på alla matcher eller tittade på teven. Min mamma kastade ilskna kommentarer om idrottens fördärv, hon som arbetade på Bosön, idrotssfolkhögskolan.
Jag gillar att se matcher ibland, men är ingen som grämer mig över att jag missar idrott ibland.

Populära inlägg