tisdag 20 april 2010

Jag bor nästan i Frankrike

Det pratas franska runt omkring mig. I mobiltelefonen. På bussen. Överallt hör jag franska, till och med från grannhuset i området där jag bor. Det är inte från mina närmsta grannar, men ändå så pass nära att vi hejar när vi går förbi varandra eller när vi ses på bussen.
Men mina grannar är inte de enda franskspråkiga i området. De senaste månaderna har jag nästan dagligen åkt buss med ett gäng yngre fransktalande personer. Gissningsvis i 25-års åldern, lite plus kanske. En av de utmärker sig lite mer än de övriga; en kvinna med karismatiskt utseende i färgstarka kläder - lila och orange verkar vara favoritfärgerna. Dessutom ganska högljudd, på det där charmigt franska sättet som jag minns från min tid i Frankrike, där människor faktiskt samtalar med varandra på gator och i metron utan att oroa sig över vad omgivningen ska tycka - andra får mer än gärna blanda sig i samtalet. I kväll sågs vi återigen på bussen på väg hem. Nu var hon dock ensam, utan sin franska "flock". Vi tittade lite igenkännande på varandra, nickade nästan. Jag log, kanske lite obemärkt. I sin ensamhet, och troligen för att fördriva tiden, tog hon upp "Le Monde".
Ska jag ta det som ett tecken på att jag borde upprätthålla min franska, att jag borde läsa vidare? Je ne sais pas och pourquoi pas!?

4 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Mais oui. Det finns inget roligare än att upptäcka att språket kommer tillbaka.
Dina franska vänner på bussen kanske längtar efter att tala med en svenska om livet på din skärgårdsö.

Evas värld sa...

Mais Jenny, absolument! Ta chansen att träna, inte så ofta man har tillfälle i Sverige att öva på franskan.

carina@pocolococreativo sa...

Klart du ska! Du har ju ditt hjärta i Paris!

Jenny sa...

Mais oui, så är det ju förstås! Jag tyder också det här som ett tecken.