onsdag 27 januari 2010

Lite tankar om döden

En kompis till mig skrev nyligen på sin Facebookstatus: "Undrar hur många som skulle komma på min begravning?"
Jag är säker på att det inte var allvarligt menat; han är lite av en skämtare. Men 27 kommentarer fick han, såväl ironiska som oroliga och omsorgsfulla. Bland dessa var det en som utmärkte sig extra, för kommentaren var faktabaserad: "30-40 personer är snittet för svenskar". Jag råkar veta att han som svarade jobbar som bårbilschaufför, så han borde ju veta.
"Bara 30-40 personer", tänkte jag. Men det beror väl på när i livet man dör? Jag gissar att snittet handlar om en person som levt ett helt liv, kanske det är därifrån uttrycket "de närmast sörjande" har sitt ursprung. När jag googlar runt hamnar jag på sajten familjeliv.se, där någon frågar vilka som menas med de närmast sörjande. Ett av svaren lyder: "Ofta skriver man så i annonsen för att slippa att kreti och pleti kommer."
Kreti och pleti?! Om någon som inte stod mig nära ändå valde att gå på min begravning så skulle jag förutsätta att de gjorde det för att visa att de brydde sig, och för att ge stöd åt mina närmaste. Vem vill gå på begravning om man inte har någon känslomässig relation till den döde eller dennes familj?

5 kommentarer:

Jane Morén sa...

Jenny, du har en utmärkelse, kolla min blogg.

Granne med potatisodlaren sa...

Jag tycker det låter som om 30-40 stycken är ganska många. De begravningar som jag har varit på har för det mesta inte haft fler än 30 deltagare.
Men det är sant de flesta var äldre släktingar som nått 80-årsåldern.

Annika sa...

Precis, det handlar mycket om när i livet man dör, om man har arbetskamrater osv. Jag var på begravning för en branschkollega för några år sedan och det var så fullt i kyrkan att vi knappt fick plats. Men när min f.d. svärfar begravdes var vi bara 8 st där...

Jenny sa...

Annika, det låter lite sorgligt med bara 8 st.

Jane Morén sa...

Jag tycker 30-40 personer låter mycket, det låter som en väldigt fin begravning tycker jag, där det finns många som bryr sig om den som dött. Många begravningar är betydligt mindre, men kan vara väldigt fina ändå, bara det finns kärlek. Viktigast är ändå den kärlek man ger sina medmänniskor medan de lever. För de som är kvar, kanske det känns lite bättre om man är många som delar sorgen.