torsdag 17 december 2009

Mad (about) Madonna

Just nu läser jag Christopher Ciccones biografi om hans syster - världsartisten, fenomenet och kameleonten Madonna. Att det inte är något litterärt mästerverk behöver väl inte förtydligas, men nog så intressant ändå. Och rätt skvallrigt också. Närmre Madonna än så här kommer man nog inte. Och efter att ha läst tvåtredjedelar av boken vill jag inte komma närmre heller.
Christopher Ciccone tassar inte på tå för sin syster, i alla fall inte nu längre. Det är många avslöjande detaljer, som om jag vore Madonna hade känt mig mig rätt irriterad över, minst sagt. Å andra sidan verkar hon inte vara den lättaste personen att ha att göra med heller. Quel surprise! Inte bara en gång sårar hon sin bror. Man förstår mellan raderna att han har en ambivalent inställning till sin syster. Han framställer henne som totalt självcentrerad. Det kanske inte är någon större överraskning, men så kallhamrad och beräknande trodde jag inte att hon var. Men vill man nå toppen kanske det inte räcker med ett par vassa armbågar. Man måste nog trampa över ett och annat lik också. Och ligga lite. Inte bara i, utan på och kanske lite under också... om man ska tro Christopher Ciccone.
Även om broderns intima avslöjanden om Madonna dominerar i boken så märks hans fascination och eviga kärlek för sin syster. Det är ömsom vin, ömsom vatten.
Lite tröttsamt är det att läsa överdetaljerandet om allt, till exempel vilka kläder Christopher har på sig i särskilda sammanhang. Som när han och Sean Penn blir blodsbröder (de trycker sina blodiga tummar mot varandra på initiativ av Penn) så får man veta att Christopher har en svart t-shirt och svarta jeans och att Sean bär vit t-shirt och blåa jeans(!?)
Språket i boken är på gränsen till uruselt, det vill säga den svenska översättningen. Dessutom har jag aldrig läst en bok med så många stavfel tidigare.
Jag tycker man ska läsa "Livet med min syster Madonna" om man vill få en bild av vem hon är, den där madonnan. Jag har alltid fascinerats av henne. Till och med imponerats. Men hennes stjärnglans har dalat en aning i mina ögon efter det här. Fast det skulle troligen Madonna inte bry sig det minsta om.

3 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Lämna dem i fred, vill jag viska ibland, när våra idolers masker faller. Men det är samtidigt kittlande. Stampade igenom en tegelsten om Michel Jackson för några vintrar sen. Ganska tomt efteråt.
Snygg vinjett!

Jenny sa...

Jag håller med! Det är med viss tveksamhet jag tar del av alla dessa intima detaljer. Vissa saker vill man bara fantisera om, inte ha skrivet i svart på vitt.

Anne sa...

Jag har inte så mycket att säga om Madonna... men däremot läste jag nu om din kuggning i uppkörning! Jag känner så väl igen mig, inte i att kugga men att komma hem och det är tomt och ingen finns där med en tröstande kram! Visst hjälper vänner men den där innerliga värmande kramen som man så gärna vill ha av den som står en närmast närmast... ack... den gör ont.

Angående uppkörning så tror jag som någon annan skrev under ditt inlägg. Här i Gävle är det lättare att köra upp. Det kan jag säga med största sannolikhet! Jag tycker det där låter helt absurt att någon hänger upp sig så på småsaker. Vad säger den skola du kört på?

Stor varm kram från mig

Anne