tisdag 1 december 2009

Förändring


Ensamheten tränger sig på.
Vem ska trösta knyttet nu?

11 kommentarer:

Jane Morén sa...

Knyttet ger sig av ifrån sitt ensamma hus, där sida efter sida väntar äventyret och sen kommer en annan ensam, då blir det kärlek och sol.
Om jag inte minns fel från den bok jag läst så mycket för mina barn när de var små och speciellt när jag sjöng den där sången om hon Filifjonkan som väntade med sitt fina porslin på att någon skulle komma och hälsa på, tills hon en dag slängde ut sitt fina porslin, skakade på håret och gick ut. Här direkt ur sången: " Jag är trött på att jämnt vara fin, jag tror jag ger bort mitt porslin, jag går ut ur mitt sorgliga hus, för att köpa en rödrandig blus, jag vill inte ha Gafsan på te, eller någon Hemul på supé, jag ska häsla till de om de ringer i kväll, att jag åker med vänner i stans karusell".

Slut på väntan, slut på förväntan, drömmarna krossade. Hon gör till slut det enda rätta, går ut och skaffar sig nya drömmar.

Granne med potatisodlaren sa...

Det ska alla goda tankar. Här kommer en. Och en till. Du förgyller min dag med din goda och uppmuntrande kommentarer. Låt mig förgylla din för en minut.

Evas värld sa...

Jag mutar mig själv just nu med fina Muminmuggar från Ittala som jag samlar på. Ibland får man ensamhetströsta sig själv!

Anonym sa...

På andra sidan skogarna och staden finns en fé som ska trösta knyttet!
Utanför hennes boning flämtar ett ljus som aldrig släcks för den som behöver värme..

Jenny sa...

Tove Janssons saga om Knyttet är en fantastisk berättelse, så tack Jane och Anonym för att ni väckte den till liv igen. Det värmer - och tröstar knyttet.
Eva från norr, tack! Dina ord förgyller min dag långt mer än en minut.
Eva S, ensamhetströst brukar funka även på mig. Tyvärr har jag inte nått dit än.

Mahi sa...

Tove Jansson kan verkigen konsten att prata om det som är svårt på ett sätt som är lättillgängligt. Vilken konstnär hon är.

Maria

Jenny sa...

Ja, en sann konstnär! Kul att få veta ditt riktiga namn, Mahi/Maria.

Sofie B-C sa...

Hoppas att du känner dig "uppvärmd" av allas våra tankar, Jenny. Det slår mig hur viktigt det är med böcker som rymmer sorg, såsom Tove Janssons böcker ju gör. En annan, i mitt tycke underskattad klassisk "mörker & ljus"-mästare är Tove Ditlevsen. I deras böcker får man stanna upp, känna igen sig och tröstas. Och som Jane så klokt säger, när drömmar krossas ges tillfället till att skaffa nya drömmar.

Anne sa...

Åh, Tove Ditlevsen har jag nog använt en gång i ett teaterstycke, mycket fina texter!

Jenny, jag vet hur det känns! Mycket väl, det gäller att värma sig med sina vänner då, det är det enda som hjälper, tror jag. Man önskar så hett att allt vore annorlunda - att det fanns någon där. Ett litet nytt steg kan utifrån acceptansen av att vara just där där man inte vill vara, kan leda en åt ett mindre ensamt håll. Kram!!

Annika sa...

Vet du Jenny att även jag brukar tänka som du ibland men kanske av andra orsaker... Vi behöver alla någon som tröstar och lyssnar, allt kan man inte fixa själv.

Jenny sa...

Sofie, jag känner mig både varm och tröstad av allas fina tankar och av omsorgen. Tove Ditlevsen är en författare som gått mig förbi, så tack för tipset! Beträffande mina drömmar...jag kanske skriver om de någon gång här på bloggen, om jag vågar vara så privat...
Tack Anne för orden och kramen! Nya steg, outforskade marker, vem vet vart det leder mig? Någonstans där det är mindre ensamt kanske?
Annika, jag är tyvärr den sortens person som ska försöka fixa allt själv. Det är rätt så tröttsamt ibland. Å andra sidan har jag massor av vänner - även bloggvänner uppenbarligen - som lånar mig ett öra när jag behöver. Just i det här fallet handlar det om kärlek och det kan ju vara nog så abstrakt att det till och med kan vara svårt att tala om.