tisdag 15 december 2009

Den där frågan. Och den där meningen.

Nu är jag där igen; ställer frågan om meningen. Någon sa att meningen är att aldrig ställa sig den frågan. Det var en framgångsrik rockstjärna från Los Angeles som sa så. Men det känns ju också meningslöst, att meningen skulle vara den att inte få ställa sig just den frågan. Och vad vet egentligen en framgångsrik rockstjärna från Los Angeles om den saken?

10 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Jag är eller blir frågetecknet. Igrågasättandet. Svaren finns, dolda.

Jenny sa...

Ja, det där ständiga ifrågasättandet och de där lurigt dolda svaren.

Jane Morén sa...

Jag tror att när man frågar sig vad som är meningen är det precis så; man ser faktiskt inte meningen med det man går igenom eller väntar på eller vad det nu är som sker i livet. En viktigt fråga som alltid har ett svar, fast kanske inte det man vill ha. Svaret kanske dröjer, men frågan ska tas på allvar.

Sofie B-C sa...

Tycker att du har rätt att bli ledsen över att ha kuggat på uppkörningen. Det är ju jättejobbigt. Och jag vet -för jag kuggade sex ggr! Nu har jag kört i tolv år. Älskar att köra -och de kuggade gångerna är historia!

Frågan om meningen med livet är ju lite klurigare ...Jag håller med Jane om att frågan ska tas på allvar!

Sartre skulle ju säga att det finns ingen mening -vi skapar den själva. Jag tycker att existentialisterna både tröstar och provocerar. Särskilt betryggande är det att man inte är ensam om att undra över meningen med livet. Livet är en knepig uppfinning som aldrig riktigt går ihop, det tycker jag existentialisterna har rätt i. Och inom dessa ramar ryms ju onekligen ganska fantastiska möjlighter. Som t ex att köra med hög musik och öppna fönster till sommaren kanske -när du väl fått ditt körkort!?

Jenny sa...

Jane, ja det är väl just det, att ha tålamod med det svar som dröjer, som man också vet kan uppenbara sig vid goda stunder i livet.

Sofie, återigen handlar det väl om tålamod. Jag misströstar dock en aning eftersom teoriprovet som jag tog för två månader sedan går ut i dag. Så även det måste jag ta om. För det är så numera, att man måste klara uppkörningen under en bestämd tid (två månader), en alltför kort tid enligt mitt tycke. Det känns lite orättvist.
Men är det som existensialisterna säger, att man skapar sin mening själv, kanske det finns en mening med att misslyckas för att man ska känna lycka när man väl klarar av något? Det är i alla fall en trösterik tanke. Och så är även tanken på att en dag köra bil med hög musik och öppna fönster. Förhoppningsvis sker det innan sommaren.

Jane Morén sa...

Jenny, du får ta nya tag i mars när våren kommer. Klart du ska köra bil med öppet fönster och hög musik, det är frihet! Under tiden tycker jag du ska fundera på om din körlärare verkligen är bra. Jag bytte efter halva tiden. Min första var en nervös äldre man som krockat för många gånger verkade det som, jag var aldrig lugn med honom han var nästan hysterisk ibland. Sen fick jag istället en nyutexaminerad cool ung kille. Varje gång jag var på väg att göra fel, sa han bara pop, pop, pop och jag fick själv tänka ut vad jag missat, det var bra. Körde jag riktigt illa tog han demonstrativt tag i handtaget i taket och gungade än hit och dit och sa: men nu är det väl lite väl Hawaii kanske? och jag blev full i skratt. Självsäkert sa han sedan, när det var dags för första försöket sedan jag fått honom, men tredje totalt, att det här klarar du, gör jag sa ja. Jag är hundra på det, sa han och så blev det så.

Annika sa...

Vad julfint du gjort Jenny, gillar den personliga bilden.
Meningen med livet är nog lite olika för var och en av oss tror jag. Jag tror också att meningen kan ändra karaktär beroende på hur ens liv ser ut för tillfälle. Meningen med livet för mig, just nu, är att helt enkelt leva och njuta så länge det går, så länge det varar...

Jenny sa...

Jane, vilken underbar körlärare du verkar ha haft: "lite väl mycket hawaii"...ha, ha! Ja, det blir till att ta nya tag nästa år. Dock tröttsamt - och dyrt!

Tack Annika! Min "julinredning" här på bloggen är bland annat inspirerat av din blogg som är så julfin.
Klart man ska njuta av livet, bra att du gör det! Men ibland känns det motigt och det är då man ställer sig de där existensiella frågorna som inte har något klart svar. Kanske har den där framgångsrike rockstjärnan i LA ändå en poäng?

Mahi sa...

Vi finns, det trot jag dom flesta får bekräftat som barn...men att vi är ok, älskade bara för att vi finns det är många föräldrar som missar, jag inkluderad. Jag tror vi på olika sätt söker detta ok, denna kärlek till existensen, denna ok stämpel i rumpan från jultomten (du vet Kalle ankas julaftin kl. 15.00)Vi springer detta gatlopp genom livet efter denna enda ok stämpel, inte undra på att vi måse stanna upp och fråga vad meningen är. Kram Jenny, du har mitt ok, min medmänskliga kärlek för att du är. M

Jenny sa...

Tack Mahi! Du har mitt okej också. :) Vore nog bra om man skapade sig en egen ok-stämpel och gav sig själv ett okej varje gång man gjort något bra.