Ensamheten i glada Hudik
För några år sedan var jag på genomresa i Sverige för att göra en rad intervjuer på uppdrag av Folkbildningsförbundet. Det var en studie för riksdag och regering om folkbildningens betydelse. Ett för mig hedervärt uppdrag.
Efter att på förmiddagen ha mellanlandat och gjort en intervju i Västerås och senare samma dag i Gävle reste jag med tåg på eftermiddagen vidare till Hudiksvall där jag checkade in på stadshotellet.
Det här var på en tisdag. Såväl hotell som stad var öde och folktomt. Stadens restaurangutbud var inte heller stort - eller särskilt lockande. Trött och hungrig bestämde jag mig för att äta middag i hotellets restaurang.
Tyst och tomt. Ett dämpat ljud av fotsteg som mötte heltäckningsmattan där jag gick på väg mot restaurangen genom hotellets tomma korridorer. Det kändes som om jag deltog i filmen om ensamhet. "Ensamheten i glada Hudik" skulle filmen kunnat heta.
I samma stund som jag klev in i den nästintill ödelagda hotellrestaurangen - en uttråkad servitör hängde vid baren och ett förälskat par med endast ögon för varandra satt vid ett fönsterbord - klev jag även rakt in i refrängen till låten som spelades i lokalens högtalare:
Efter att på förmiddagen ha mellanlandat och gjort en intervju i Västerås och senare samma dag i Gävle reste jag med tåg på eftermiddagen vidare till Hudiksvall där jag checkade in på stadshotellet.
Det här var på en tisdag. Såväl hotell som stad var öde och folktomt. Stadens restaurangutbud var inte heller stort - eller särskilt lockande. Trött och hungrig bestämde jag mig för att äta middag i hotellets restaurang.
Tyst och tomt. Ett dämpat ljud av fotsteg som mötte heltäckningsmattan där jag gick på väg mot restaurangen genom hotellets tomma korridorer. Det kändes som om jag deltog i filmen om ensamhet. "Ensamheten i glada Hudik" skulle filmen kunnat heta.
I samma stund som jag klev in i den nästintill ödelagda hotellrestaurangen - en uttråkad servitör hängde vid baren och ett förälskat par med endast ögon för varandra satt vid ett fönsterbord - klev jag även rakt in i refrängen till låten som spelades i lokalens högtalare:
"All by myself
don't wanna be
All by myself
anymoooooore"
En passande låt, ironiskt nog. Så jag fortsatte att spela rollen i filmen om ensamhet i glada Hudik. Intog min måltid. Minns inte vad jag åt, men det var ingen trerätters i alla fall. Gick sedan och la mig, mol allena, på mitt tomma hotellrum.
Kommentarer
Jag var på författarturné i Hultsfred, väldigt off season. Fick rysningar och dåliga vibbar när jag insåg att jag var enda gästen på det lilla hotellet. Vid åtta låste personalen och gick och dörrarna gapade tomma in till de andra rummen. Jag låste och kröp långt ner under täcket. Visst kan man känna sig ensam på öde hotell...
Tänkte skriva häromdagen på ditt bitring-inlägg. Mitt senaste år är nog ofrånkomligen lite av en medelålderskris. Och den är jag riktigt glad för nu! Utan den hade jag inte fått den där extra puffen att "söka nytt" istället för att "bita ihop". Huvudvärk och spända axlar har jag förvisso fått ändå, men av "roligare" anledningar än missnöjet som tidigare ofta var orsaken.
Tack Eva från norr!
Sofie, så modigt att du vågade bryta upp och ga vidare. Din blogg om ditt försöka att skriva på heltid, på allvar, inspirerar. Kanske vågar jag också ta steget i den riktningen någon dag. Men jag är lite osäker på om jag är en tillräckligt bra skribent/"skrivare" (vågar inte etikettera mig med titeln författare).
Mitt i prick Annika, för hur ska man kunna vara anonym utan människor runt omkring? Det sägs ju att man är ett "jag" först vid interagerande med andra.