onsdag 30 september 2009

Minns mina tonår i Mange Schmidts cd-konvolut

Jag ser bilder på mig själv i ett cd-konvolut och minns nostalgiskt mina tonår. Det är i min barndomskompis Mange Schmidts nyutgivna platta som jag figurerar på bild, glatt leende tillsammans med barndomsvänner och forna klasskamrater, på fotografier tagna från skoltiden.
"Odenplan Stockholm 1988" heter skivan, som var året då vi gick niondeklass i Matteusskolan på Vanadisvägen. På den tiden fanns det fritidsgårdar för ungdomar att "hänga på". Bara i området kring Vasastan, där jag växte upp, fanns det flera stycken gårdar att välja mellan - Lillgår'n på Norrtullsgatan, Hälla i Hälsningehöjden, Birkagården och Mikaelskapellet, båda liggandes med bara ett kvarter emellan på Karlbergsvägen. Och så var det Nyckeln, i korsningen Frejgatan/Norrtullsgatan, där lasermannen senare härjade och sköt ett av sina offer.
Men trots det stora utbudet av fritidsgårdar, hängde vi oftast på Odenplan. Vi var bortskämda på den tiden, förstod inte hur tryggt och bra vi hade det med gårdarna och personalen som fanns där för oss.
På Odenplan stod vi kväll efter kväll, hängandes på räcket vid tunnelbaneuppgången. En central mittpunkt för Vasastans ungdomar där man alltid kunde träffa någon man kände.
Mange berättade att han nyligen blivit intervjuad av tidningen Vi i Vasastan och då påpekat att det sämsta med ombyggnaden av Odenplan är att man tagit bort de hängvänliga räckena. Det tycker jag också. Min mamma bor kvar på adressen där jag en gång växte upp och varje gång jag kliver av tunnelbanan, på väg hem till mamma, så känner jag att en del av min barndom är för alltid utraderad. Tänk att ett litet järnräcke kan sätta såna spår!

Inga kommentarer: