Tankar och känslor efter Pride Paraden

Stämning: Hög
Stolthet 1: Att bo i en stad som sätter regnbågsflaggor på bussar och flaggstänger runt hela stan. PRIDE!!
Stolthet 2: Att jag bor i ett land som har lagstadgad rätt för homosexuella att ingå äktenskap (vilket dock var på tiden).
Mesta jubel: När gruppen "Stolta föräldrar till homosexuella barn" paraderade längs Hornsgatan. Jag fick gåshud och klump i halsen av folkmassans jubel och applåder.
Skamkänsla 1: Att jag irriterades över den lilla mannen som sökte kontakt med mig och ställde fråga på fråga: "Är alla här homosexuella?" "Även de som står och tittar på?" "Är det lesbiska kvinnor med i paraden?" Han hade säkert de allra bästa intentioner med sitt kontaktsökeri, men jag ville bara vara ifred, promenera ensam längs med paraden och vifta med min lilla regnbågsflagga. Inte kunde han veta att jag hade haft en urusel start på dagen. Inte kunde han heller veta att han hade dålig andedräkt.
Kändisspan: I pridetåget syntes bland andra Marie-Louise de Geer-Ekman, Petra Mede, Elin Klinga, Marit Bergman, Magnus Skogsberg-Tear och Rebecka Hemse. Nästan bara heterosexuella kändisar alltså. Eller?
Lustigaste syn: En aspackad, rosaklädd dragqueen som knappt kunde gå på sina superhöga stilettklackar.
Mest tragiska syn: Se ovan. Varför är man jättefull klockan två på eftermiddagen?
Nygammal upptäckt: Att det bor så otroligt många snygga människor i det här landet - såväl män som kvinnor, straighta som gay.
Iakttagelse: Det var mer applåder och jubel från folket som samlats efter vägkanten på Södermalm än vid Stureplan.
Skamkänsla 2: Att den lilla mannen, som sökte kontakt med mig, tackade för hjälpen när jag sa "Hejdå" och vände mig om för att gå. Förlåt mig!
Undran: Var paraden kortare i år?