tisdag 7 juli 2009

Så skimrande var aldrig havet

Min väns pappa dog igår. Det är så sorgligt!
Jag har blivit tillfrågad om jag vill sjunga på begravningen - och jag har sagt ja. Det känns ärofullt, men också lite läskigt. Jag har aldrig sjungit på en begravning tidigare, bara på lyckliga tillfällen, som fester, bröllop och barndop.
Det blir en Taube-visa: "Så skimrande var aldrig havet" - och nu sitter jag här och försöker bli ett med texten, som är både vacker och ljus:

"Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss."

2 kommentarer:

Jeanette sa...

så fint blir det, du är fantastisk!

Jenny sa...

Tack sötis! Ska försöka göra stunden stämningsfull och minnesvärd för din fina pappa.